Jag har två katter, sju hönor och en tupp. Jag pratar med dem varje dag. Ofta med en barnslig töntröst.
Läs nedanstående sakta och med övertydlig bebisröst, som om du pratar med en imbecill:
Mjauuu! Hallå där, Assar-Tassar, är du hungrig gubben? Ska vi lyxa till det med tonfisk i dag, katten? Mja!
Hej, kommer du in nu lilla Alicegumman. Här ska du få ditt p-piller.
Prrrrrrr. Åh, mina duktiga flickor! Så fiiina ni är där ni sitter på era pinnar. Nu stänger jag luckan. Natti, natti pullorna!
Jag har försökt att INTE prata löjligt med dem, man vill ju inte infantilisera dem i onödan och de är ju faktiskt fullvuxna individer.
Om än päls- och fjäderbeklädda sådana.
Så jag har provat ett mer vuxet och artigt tilltal, som till en okänd vuxen människa.
Men jag lovar, det blir ÄNNU töntigare.
Läs nu nedanstående med formell, välartikulerad och lite högtravande röst:
Goddag, goddag katten! Kan det passa sig med lite torrfoder eller vill du hellre ha blötmat ur påse?
Ja ja, kurr kurr på dig också. Men sluta kloa mig på armen!
Nej tack, gå omedelbart ut med den där musen!
Inte bajsa på lådan mitt i sommaren! Ut med dig, lata elände!
Ser man på, Blondin-Berta, här har du lagt ett ännu ljummet ägg. Bra jobbat, höna-pönan.
Aj aj, en fästing! Stå nu still så tar jag ta bort den.
Kom då, lilla gubben, du kan ligga här mellan mina ben.
Alltså, ni hör ju själva. Det går inte.
Men frågan är om inte mitt och Gubbens prat OM djuren är värre än det vi säger till dem.
Det är ett ständigt informerande till den andra parten:
Jag har städat åt hönsen och gett dem grannens rester vi fick i brevlådan. Pastan slank ner, men de ratade potatisen.
Assar har redan fått mat. Han åt dessutom upp även Alices.
Smart-Berta och Tung-Berta hade en uppgörelse i dag, men Bert gick emellan. Bra gjort.
Har du märkt att Trög-Berta verkar lite hängig?
Assar har fått fästingmedel, men inte Alice.
Att prata med djur kallas antropomorism och enligt Nicholas Epley, beteendevetare i Chicago, ska man alls inte känna sig dum när man pratar bebisspråk med sina djur.
Han påstår att det är ett tecken på människans unika intelligens.
”Att förstå att ett djur har ett intellekt handlar om samma psykologiska process som när vi förstår en människas intellekt och är ett resultat av vår hjärnas stora förmåga”, påstår han.
Nja, efter en konversation mellan mig och Gubben i bilen häromdagen är jag tveksam. Plötsligt hörde vi hur fåniga vi lät, avbröt oss, skrattade och begrundade huruvida djuren faktiskt gjort oss dumma i huvudet.
Så här lät det:
– Det var billig vattenmelon så jag köpte en till hönsen. Jag kylde den och hängde upp en rejäl bit.
– Populärt va?
– Gissa om! De bara kastade sig över den. Åt så det stänkte omkring dem. Till och med Bert som brukar vänta tills flickorna ätit klart.
– Det är ju värmen såklart. Svalkande för dem.
– Mmm. Det fattar man ju, att det måste vara skönt med något riktigt svalt i näbben.
– Verkligen!
(Ridå).