Av skogen mår vi bra, det vet alla som älskar att vara i den.Men inget betraktas ju som ”på riktigt” om det inte är vetenskapligt bevisat. Ni vet. ”Havens betydelse för sjöfarten”. . .

I Japan har ”skogsbad” i terapeutiskt syfte varit en hälsorörelse i 40 år och i 20 år har regeringen satsat stort på att ta fram vetenskapliga belägg för trädens hälsoeffekter.

Vetenskapens värld och avsnittet ”Frisk av naturen” fördjupade sig nyligen i detta och hur japanerna sedan länge tagit skogsbad till helt nya dimensioner.

Forskarna har kunnat påvisa mycket spännande:

Blodtrycket och stresshormonet kortisol sänks. Immunförsvaret stärks och stress, aggressivitet och depression minskar. Inte bara för stunden, utan effekterna sägs vara mätbara så länge som en månad efter ett enda skogsbesök.

Men häftigast av allt – träden utsöndrar kemikalier, fytoncider, som när de omsluter oss påverkar oss positivt. Men för att få i oss dem krävs lite engagemang. Vi kan inte gå lite hur som helst. Vissla och tänka på vad vi ska ha till middag. Inte gå med raska steg och lyssna på en podd samtidigt.

Nej, nej. Riktiga skogsbad kräver att vi går långsamt nog för att hinna ta in omgivningen med alla sinnen: hinna lyssna på ljuden, dofta, notera vilka växter man har omkring sig, känna på löven och träden.

Att bli en trädkramare är, åtminstone enligt japanska forskare, en god idé. Att hålla om ett träd och låta sig exponeras för dess kemikalier är den nya medicinen.

Flum frustar vissa, intressant tycker andra.

Jag tänker så här: Om något är gratis, totalt ofarligt och lätt att testa – varför inte bara prova. Ingen ser mig. Jag slipper känna mig förnedrad och bli utskrattad på byn.

Ut i skogen bakom huset gick jag och nu har jag valt ut två träd som jag regelbundet kramar.

Det första är en tanig rönn. Den är jätteful och jag har valt den för att jag tycker synd om den. Den är nog sjuk på något sätt, har en missbildad stam och nästan inga rönnbär alls, trots att rönnarna runt omkring dignar av bär. Är det något träd som behöver extra omtanke och tröst så är det detta.

I ärlighetens namn bjuder det också på en fin vy mot sjön.

Det andra är en högrest och bastant tall, 20 minuters promenad från rönnen. Den har jag valt för att den är strategiskt placerad, har kramvänligt omfång och bjuder på en fin vy över hjortarna på ängen.

Så där står jag, skogsbadar och omfamnar mina träd. Lutar kinden mot den släta, fula rönnen, och mot den skrovliga, högresta tallen. Blundar och andas djupt. In genom näsan – ut genom munnen. Koncentrerar mig på vindens sus i trädkronorna. Krafsar lite i barken och mumlar att de är fina.

Om de utsöndrar fytoncider över mig vid denna behandling?

Oklart. Min vetenskapliga hemmastudie har inte pågått tillräckligt länge för att jag ska kunna uttala mig tvärsäkert och evidensbaserat.

Men nog rycker det lite i grenen på dem alltid.