Min mamma letar fram ett gulnat tidningsurklipp. "Lite dåligt klippt", ursäktar hon. Men sparat är det, och det är jag tacksam för. Det skildrar en spännande del av tonåren.
Jag ville ha en moped när jag fyllde 15 år. Och en moped fick jag, en guldfärgad Crescent compakt. Ni vet en sådan där man skjutsar lätt på kröken. Bästisen Pia Martinsson satte upp fötterna på muttrarna och jag gasade. Fastän man inte fick. "Vare sig medpassageraren har hjälm eller inte", upplyste polisen oss om en gång.
Färdigtrimmad var den också, det hade grannen och tidigare ägaren Lasse sett till. Fast det ingick liksom inte öppet i köpet, utan viskades till bara mig.
Jag blev en hejare på att köra moped. Många mil blev det. Som när Pia och jag tog våra mopeder till min farmor – i Nybro. Pias moped gick sönder i Alsterbro, så hon fick "henka" med mig.
Det blev ett verkstadsbesök. Men vi fick sota den själva. Verkstadssnubben satt på en pall och pekade, gör si, gör så. Men betala, det fick vi.
Att träning ger färdighet visade sig tydligt. Jag vann mopedmästerskapet på skolan och kvalificerade mig till länsfinalen. Som jag också vann.
Så det blev till att ta tåget till Örebro för att köra moped-SM. Jag ska ha en svarvad skål någonstans. Minns att den var rätt ful, inte riktigt värd att få kallas pris i ett Sverigemästerskap. Kan jag tycka. Men de som kom på prispallen fick säkert något som glänste.