Ni som läst mig länge vet att jag är smått besatt av bra avslut.

Dåliga avslut tenderar att färga ett helt livskapitel, oavsett om det handlar om jobb eller relationer. Och oavsett om merparten av kapitlet var riktigt bra.

Därför strävar jag efter goda avslut, i synnerhet när det handlar om långvariga kapitel. Som det med Corren.

En trygg, varm och omhändertagande arbetsplats. I 35 år.

Men nu är jag klar och har bett om att få sluta.

Så mycket har hänt med mitt yrke under 45 år, på tre olika tidningar.

Mitt första jobb var som korrekturläsare och reportervikarie på Eskilstuna-Kuriren i slutet av 70-talet. Senare blev jag lärling där.

Inga datorer och inga mobiler. Kunskapsinhämtningen var så mycket svårare och mer tidskrävande än idag. Och i sätteriet var det fortfarande blysättning!

Klavertrampen var många och mycket lärde jag mig den hårda vägen. Jag minns när jag som 17-årig kvällsreporter bara fick ett telefonnummer att ringa av chefen. Vad det handlade om har jag glömt, men när telefonintervjun var klar utspelade sig följande dialog:

Jag: Ja just det, jag uppfattade inte ditt förnamn. Du sa ju hela ditt namn när du svarade, men jag uppfattade bara efternamnet, Flodin.

Flodin: Kalle, Urban, Rikard, Tore.

Jag: Oj, det var många!

Flodin: Va?

Jag: Ja, många förnamn alltså.

Flodin: Men snälla människa, jag bokstaverade ju!

Nu döstädar jag bland tidningsklipp. Så himla mycket roligt jag fått göra som reportageskribent!

Som serien där jag testade olika yrken. Barnmorska, sopgubbe, riksdagsledamot, narkosläkare, sotare, ståuppkomiker . . .

Eller när jag pryade som djurskötare i Kolmården och följde kameler, gorillor, rovfåglar och delfiner på riktigt nära håll.

Och när vi ordnade ett frierireportage och Lisa Johansson (numera Axbom) friade till sin Mats Karlsson – i tidningen!

Eller serien "Nyfiken på" där jag fått träffa kända och okända människor.

Så mycket lekfullhet. Så många fina minnen. Så många öppenhjärtiga människor.

Vad jag ska göra nu?

Ingen aning faktiskt.

Till en början ska jag njuta av att inte behöva gå upp 06.30. Jag älskar att morna mig länge.

Dessutom har jag inom loppet av fyra månader blivit både mormor och farmor, så där finns säkert en del att hjälpa till med framöver.

I övrigt vet jag inte.

Kanske börja med amatörteater?

Det känns bra att sluta medan jag fortfarande tycker att jobbet är roligt.

Och som krönikör är det definitivt bättre att sluta lite för tidigt än lite för sent. Tro mig.