Alice är social och hälsar på alla. Assar är skygg och syns bara när vi är ensamma hemma. Man får hela paletten.

De vet när man är ledsen eller sjuk. Då parkerar de sig intill en och spinner tröstande. Bra för blodtrycket.

De fejkar aldrig och vet inte hur man låtsas vara trevlig trots att man inte vill det.

De tänker aldrig: "Vad tycker hon om mig nu?"

Deras mångfacetterade kroppsspråk är en hel egen värld.

De springer – och jagar – i sömnen. Så sött.

Om vi varit borta en vecka tar det två veckor för dem att förlåta det.

När de rör sig deltar varje muskel. När de vilar, vilar varje muskel.

De släpar in saker genom kattluckan, som de ibland äter, men framför allt vill ha beröm för att de lyckats nedlägga.

De föredrar vatten i blomvaser och på badrumsgolv framför det i vattenskålen.

När Alice får en tuggpinne måste hon "jaga och döda" pinnen innan hon äter den.

De bryter inte ihop av att lämnas ensamma när vi jobbar, behöver ingen dadda. Men är vi hemma vill de vara i samma rum.

De blir kränkta och matstrejkar om vi anser att de bör äta upp maten från i morse innan de får kvällsmat.

De är gourmander och skulle kunna leva på bara såsen i kattmatsförpackningarna. Eller räkor.

De skrattar eller ler aldrig, vilket kan bli komiskt i sig.

Vid regn blir de understimulerade. Då jagar de varandra upp och ner i kåken en stund och så är det bra med det.

De sköter sina behov själva, behöver aldrig badas, konditionstränar och gör grundlig stretching.

En uppslagen tidning eller bok betraktar de som ett liggunderlag. Sitt liggunderlag.

De möter en i hallen.

De är livsnjutare av rang och sover större delen av dygnet. Stress är ett obekant tillstånd.

När de sätter sig i tvättstugans diskho betyder det "nu vill vi ha kattgodis som du har på hyllan här ovanför".

De vet hur de ska påkalla vår uppmärksamhet: Jama och stryka sig mot våra ben. Eller om vi ligger i sängen: ta ett plötsligt hopp upp rakt på magen.

De vet också hur de ska göra när ovanstående inte får effekt: kloa på den antika fåtöljen. Jag har börjat betrakta den som en ovanligt fin klösbräda istället för en luggsliten fåtölj. Den är ändå obekväm.

Varje morgon när Assar och jag lämnar bingen har han hittat på en ritual i trappan. Han stannar högst upp och sätter sig, jag går ned sju trappsteg, vänder mig om och oss så buffar vi pannorna mot varandra. Först därefter springer han ned.

Varje dag. Hur kan man motstå en sån filur?