Hur kan jag säga så om min älskade mamma?!

Lat är ju snudd på ett skällsord, förknippat med allmän försoffning och oföretagsamhet, förbehållet soffpotatisar och drönare.

Ingen vill bli beskriven som lat.

Synd. Jag tror det kan vara en livräddare.

Ingen som känner min mamma, eller jobbat tillsammans med henne när hon var journalist, skulle beskriva henne som lat. Tvärtom. Hon har alltid varit en handlingens kvinna. Tagit tag i saker, startat projekt, gått i bräschen.

När hon var 60 bosatte hon sig i skogen, högg ved, styckade älgar, tog hand om barnbarn, var föreningsaktiv, sydde kläder, odlade och gud vet allt.

Men emellanåt struntade hon i projekten, sa nej till barnvakteri och tillät sig att vara just – lat.

Kanske du föredrar ordvalet "vila sig", men det finns en skillnad. Vila används när man fullgjort något, något man unnar sig efter väl förrättat värv.

Lat är förmågan att – TROTS att det finns saker som "borde" göras – strunta i måstena och ge fan i både andras och de egenpåtagna kraven och bara lata sig.

När man behöver det. Och utan att skämmas för det. Om det gör någon besviken för en stund så är det faktiskt inte hela världen. Det är fullt reparabelt.

När jag bad mamma om saker som liten hände det att hon sa "senare älskling, nu måste jag vila". Jag har sagt likadant till mina barn.

Varför ingjuta i sina ungar att det är eftersträvansvärt att vara en Duracellkanin? För att de framöver också ska bränna ut sig?

När min förstfödda som bebis under en period vände på dygnet, sov på dagarna och levde loppan på nätterna, så gjorde jag detsamma. Allt medan hemmet beckade igen.

Jag tänker på det här när jag dagligen läser om i huvudsak kvinnor som går in i väggen, bränner ut sig och drabbas av utmattningsdepressioner. Som klappar ihop.

De borde ha varit lata ibland, så att de sedan kunnat brinna utan att bränna ut sig.

Och den som stressar iväg till den avslappnande yogan kanske borde fundera över om det inte finns ett kardinalfel i livet. Som gör att man just stressar iväg till yogan . . .

Jag blir ledsen över reaktionerna dessa kvinnor får på sociala medier, innan de klappar ihop. Hur de orimliga levnadssätten hyllas.

"En sann powerquinna är du!"

"You go girl!"

"Ett kraftpaket. En Amason. Kvinnor kan!"

Numera kan många erkänna att de gått in i väggen. Men få pratar om orsaken till kollapsen.

När ska vi börja hylla det som både är vägen tillbaka och det som hade kunnat undvika kraschen?

Lite lagom lathet.