Jag hade covid i mars 2020. Då fick man inte testa sig, men jag vet det ändå, för jag var konstigt sjuk i tio dagar, sov som en brunbjörn, hade ont lite varstans och förlorade lukt och smak en kort period.
I januari 2021 testade jag positivt för antikroppar.
Jag hade tur som blev så lindrigt sjuk. Men det värsta inträffade fyra månader efter att jag varit den där sjusovande brunbjörnen.
Det var under förra årets semester och jag ska sent glömma när dottern och jag var på ett 24-timmars spa (med hästridning), jag på morgonen borstade håret och det rasade av. När jag tryckte ihop håret från borsten fick jag en knytnävsstor boll i näven. Det fortsatte. Och fortsatte.
Mängder av prover togs utan att något fel upptäcktes. Jag tittade på peruk och grät floder. Grät och skämdes. Att tappa håret är ju ändå en västanfläkt jämför med allt annat covid-19 kan innebära.
Skämdes också för att det blev tydligt hur viktigt håret var för min självkänsla och kvinnlighet. Jag har alltid haft långt och mycket hår. Nu kunde jag inte sätta upp en tofs utan att huden lyste igenom i centimeterbreda stråk på sidorna. Luggen bestod av några sorgliga testar. 75 procent av håret rasade under de åtta veckor det pågick.
Min frisör stod frågande. Min läkare likaså.
Först när jag hittade Facebookgruppen "Håravfall efter Covid-19?" kände jag viss tröst i bedrövelsen. Gruppens medlemmar har det gemensamt att de tre–fyra månader efter dokumenterad eller trolig covid börjat tappa sitt hår. Från att aldrig tidigare ha gjort det. En del har varit mycket sjuka, andra lindrigt.
Nu har gruppen snart 700 medlemmar och fler tillkommer hela tiden. Vi lägger upp bilder på våra eländiga skallar, gråter ihop, tipsar om diadem och andra lösningar, och framför allt – tröstar varandra.
För, som många av oss kan skriva där: det kan ta tid – men håret kommer tillbaka.
Efter min Skalle-Per-period stod hårväxten stilla, för att sedan ta fart igen.
Allt det nya håret kommer i tofsar. Buntar av strån på sex-sju centimeter står ut här och där på skallen. Det ser inte klokt ut, men för en som varit rädd för att bli flintskallig är det ändå kära små buntar.
Jag skulle behöva sova med hjälm. Under natten reser sig de här tofsarna och på morgonen ser jag ur som en halmstack. Som om jag fått 220 volt genom kroppen strax innan klockan ringde.
Simma lugnt. Nu går jag och buntarna på semester.