Hon måste ha slumrat in, efter lunchen. Lite yrvaken reser hon sig från fåtöljen. Det hörs röster från köket. Hon blir glad när hon inser att döttrarna är kvar.

Det var en trevlig stund vid matbordet. Nästan som förr i tiden. Nu ska vi ha kaffe! Förväntansfull går hon mot köket. Men något i samtalet får henne att stanna upp och lyssna.

”Lilla älskade mamma. Men vi kan inte orka detta längre. Hon blir sämre. Om hon kan flytta in till advent kan lägenheten sägas upp till nyåret. Hon får ju bara ett rum och toalett så det är inte mycket möbler som hon behöver. Vi får bestämma oss för vad vi ska dela upp och vad som ska kastas.” Det är den äldsta dottern som pratar. ”Kökssoffan skulle passa bra i vår stuga, svarar den yngre av de båda. Och om du inte vill ha klockan som pappa gjort, kan sonen ta den hem till sig. Egentligen skulle mamma behöva en ny säng. Den hon har nu är så dålig. Men det är väl en onödig kostnad. Och kanske känner hon sig tryggare i den gamla.”

”Ska du ha soffan? Den har jag ju alltid betraktat som min! Det får vi allt diskutera vidare kring. Jag tycker vi börjar med förrådet redan nu. Där kan nog det mesta kastas.”

Nu har hon hört nog. Hon går ut i köket och tittar på sina barn. ”Kökssoffan stannar där den är. Liksom ägaren. Nu är jag trött på allt ert bestämmande. Nog är jag lite glömsk och förvirrad ibland, men ni tar inga beslut om mitt återstående liv, utan att diskutera med mig!” Hon tar kappan i hallen och slår igen dörren. Ute märker hon att hon tagit dotterns kappa. Och vart ska hon ta vägen? Alla hon känner har dött eller flyttat. Men där står ju dotterns bil. Och i fickan ligger nyckeln.

Hon kör raka vägen ut ur samhället. Det går långsamt. Det är länge sedan hon satt vid ratten och hon får flera ilskna reaktioner. I sista stund väjer hon för en timmerbil. Kör hon på fel sida? Just då, kommer en traktor ut på vägen, mitt framför henne. Hon försöker väja men traktorn träffar bilen och hon hamnar i diket. ”Förbaskade karl! Hur kör du egentligen!” Hon rusar ut ur bilen och upp på vägen. Där står hennes barndomsvän Edvin. ”Hur gick det, Margareta? Jag visste inte att du kör bil fortfarande. Hörde att du fått lite problem med minnet. Hur mår du?” Tårarna kommer och hon försöker förvirrat berätta. Men hon kommer inte riktigt ihåg allt.

”Jag drar upp bilen med traktorn. Sedan tar jag nycklarna och så får den stå här tills flickan din hämtar den. Jag är på väg till sjön för åka ut med båten och fiska. Kommer du ihåg så ofta vi gjorde det, som små? Vill du följa med? Jag har matsäck så det räcker åt oss båda!”

Årornas möte med vattnet får vågorna att leka och dansa. Snart sitter de vid en vassrugge. Flötet guppar bland näckrosorna. Kaffet och äggsmörgåsen ger tröst, liksom samtalet. Ibland sitter de tysta. Så säger Edvin: ”Vet du, det här kan vi göra flera gånger. Men jag tycker du ska tänka igenom den där flytten. Det behöver inte betyda ensamhet. Det kan bli bra, ska du se. Jag kan hämta dig ibland och så tar vi en utflykt. Även jag behöver prata minnen.”

Hemma igen. Tårar, kramar, samtal och förlåt från båda håll. ”Ni kanske har rätt", säger hon lite senare. "Kanske är det dags nu. Jag vill inte vara någon till last. Ni ska inte gå omkring och oroa er för mig. Och ibland kan en bedrövelse sluta i ljus. En resa kan sluta lyckligt. För mig, idag, blev det den bästa utflykten på länge. Men kökssoffan följer med mig. Den kan jag sova i. Klockan däremot, struntar jag i. Just nu önskar jag, att Tiden stod still".