Hon mÄste ha slumrat in, efter lunchen. Lite yrvaken reser hon sig frÄn fÄtöljen. Det hörs röster frÄn köket. Hon blir glad nÀr hon inser att döttrarna Àr kvar.
Det var en trevlig stund vid matbordet. NÀstan som förr i tiden. Nu ska vi ha kaffe! FörvÀntansfull gÄr hon mot köket. Men nÄgot i samtalet fÄr henne att stanna upp och lyssna.
âLilla Ă€lskade mamma. Men vi kan inte orka detta lĂ€ngre. Hon blir sĂ€mre. Om hon kan flytta in till advent kan lĂ€genheten sĂ€gas upp till nyĂ„ret. Hon fĂ„r ju bara ett rum och toalett sĂ„ det Ă€r inte mycket möbler som hon behöver. Vi fĂ„r bestĂ€mma oss för vad vi ska dela upp och vad som ska kastas.â Det Ă€r den Ă€ldsta dottern som pratar. âKökssoffan skulle passa bra i vĂ„r stuga, svarar den yngre av de bĂ„da. Och om du inte vill ha klockan som pappa gjort, kan sonen ta den hem till sig. Egentligen skulle mamma behöva en ny sĂ€ng. Den hon har nu Ă€r sĂ„ dĂ„lig. Men det Ă€r vĂ€l en onödig kostnad. Och kanske kĂ€nner hon sig tryggare i den gamla.â
âSka du ha soffan? Den har jag ju alltid betraktat som min! Det fĂ„r vi allt diskutera vidare kring. Jag tycker vi börjar med förrĂ„det redan nu. DĂ€r kan nog det mesta kastas.â
Nu har hon hört nog. Hon gĂ„r ut i köket och tittar pĂ„ sina barn. âKökssoffan stannar dĂ€r den Ă€r. Liksom Ă€garen. Nu Ă€r jag trött pĂ„ allt ert bestĂ€mmande. Nog Ă€r jag lite glömsk och förvirrad ibland, men ni tar inga beslut om mitt Ă„terstĂ„ende liv, utan att diskutera med mig!â Hon tar kappan i hallen och slĂ„r igen dörren. Ute mĂ€rker hon att hon tagit dotterns kappa. Och vart ska hon ta vĂ€gen? Alla hon kĂ€nner har dött eller flyttat. Men dĂ€r stĂ„r ju dotterns bil. Och i fickan ligger nyckeln.
Hon kör raka vĂ€gen ut ur samhĂ€llet. Det gĂ„r lĂ„ngsamt. Det Ă€r lĂ€nge sedan hon satt vid ratten och hon fĂ„r flera ilskna reaktioner. I sista stund vĂ€jer hon för en timmerbil. Kör hon pĂ„ fel sida? Just dĂ„, kommer en traktor ut pĂ„ vĂ€gen, mitt framför henne. Hon försöker vĂ€ja men traktorn trĂ€ffar bilen och hon hamnar i diket. âFörbaskade karl! Hur kör du egentligen!â Hon rusar ut ur bilen och upp pĂ„ vĂ€gen. DĂ€r stĂ„r hennes barndomsvĂ€n Edvin. âHur gick det, Margareta? Jag visste inte att du kör bil fortfarande. Hörde att du fĂ„tt lite problem med minnet. Hur mĂ„r du?â TĂ„rarna kommer och hon försöker förvirrat berĂ€tta. Men hon kommer inte riktigt ihĂ„g allt.
âJag drar upp bilen med traktorn. Sedan tar jag nycklarna och sĂ„ fĂ„r den stĂ„ hĂ€r tills flickan din hĂ€mtar den. Jag Ă€r pĂ„ vĂ€g till sjön för Ă„ka ut med bĂ„ten och fiska. Kommer du ihĂ„g sĂ„ ofta vi gjorde det, som smĂ„? Vill du följa med? Jag har matsĂ€ck sĂ„ det rĂ€cker Ă„t oss bĂ„da!â
Ă rornas möte med vattnet fĂ„r vĂ„gorna att leka och dansa. Snart sitter de vid en vassrugge. Flötet guppar bland nĂ€ckrosorna. Kaffet och Ă€ggsmörgĂ„sen ger tröst, liksom samtalet. Ibland sitter de tysta. SĂ„ sĂ€ger Edvin: âVet du, det hĂ€r kan vi göra flera gĂ„nger. Men jag tycker du ska tĂ€nka igenom den dĂ€r flytten. Det behöver inte betyda ensamhet. Det kan bli bra, ska du se. Jag kan hĂ€mta dig ibland och sĂ„ tar vi en utflykt. Ăven jag behöver prata minnen.â
Hemma igen. TĂ„rar, kramar, samtal och förlĂ„t frĂ„n bĂ„da hĂ„ll. âNi kanske har rĂ€tt", sĂ€ger hon lite senare. "Kanske Ă€r det dags nu. Jag vill inte vara nĂ„gon till last. Ni ska inte gĂ„ omkring och oroa er för mig. Och ibland kan en bedrövelse sluta i ljus. En resa kan sluta lyckligt. För mig, idag, blev det den bĂ€sta utflykten pĂ„ lĂ€nge. Men kökssoffan följer med mig. Den kan jag sova i. Klockan dĂ€remot, struntar jag i. Just nu önskar jag, att Tiden stod still".