Pensionärsföreningarna hade bjudit in till en dag då man kunde testa elcykel, allt för att uppmuntra rörlighet och motion.

Signe hade ingen tanke på att prova, men när hon läste i annonsen, att den som cyklar elcykel kommer fram både snabbare och säkrare än vid vanlig cykling, gav hon sig med kraftiga cykeltramp iväg mot det inhägnade området.

Det var mycket folk som stod i kö för att få prova, men de fick gott flytta på sig när Signe banade väg fram mot arrangören. ”Tror ni verkligen att man kommer fram snabbare på elcykel än på en vanlig?” Mannen log överseende mot henne: ”I er ålder är det hundra procent, svarade han.” ”Då är jag villig att ta en match. Vill du ställa upp?” Nu blev flinet ännu bredare. ”Nej, men hon där borta vill inte cykla här inne utan ta grusvägen upp mot skogen och tillbaka. Fråga om hon är villig att tävla.” Signe tittade bort dit han pekade. Där stod självfallet Britta Besk, i hjälm och minimala träningskläder, redo att ge sig iväg.

När racet skulle starta, väntade naturligtvis inte Britta på startsignalen utan lade iväg som skjuten ur en kanon. Signe tog upp jakten utefter raksträckan och i den branta uppförsbacken mot skogen hade hon fått upp farten. Hon stod upp och trampade och uppe på krönet kom hon ifatt Britta. Båda tog sats nerför, men då de var jämsides dök en vildsvinsflock upp på vägen! Signe väjde vänster, Britta höger, ner i varsitt dike. Signe landade i en mossig skreva och tog sig snabbt upp. Men från Brittas sida av vägen var det dödstyst, tills något började pysa och väsa och slå gnistor.

När Signe kom fram såg hon kärringen. Hon hade landat rakt ner i ett elstängsel, snott in sig och fastnat i en björk. Elstängslet glödde och från elcykelns batteri, upp i sadeln, slog det upp flammor. Det torra gräset runtom hade redan börjat brinna. Signe sprang ner och drog upp henne på vägen. Britta yrade och slog med händerna men plötsligt såg båda, hur vildsvinssuggan tagit sikte på dem. ”Upp på pakethållaren”, skrek Signe och Britta var inte sen att hasa sig upp och i rasande fart vände Signe tillbaka mot samhället. Britta svor och tjöt och skrek på läkarhjälp. ”Jag har bränt sönder mig!”

Signe tog sista kröken i nerförsbacken så gruset yrde in i sommargästernas trädgård. Då hände nästa malör: Ut på vägen rusar deras hund, en ettrig liten jycke. Det var bara att väja igen. Denna gång for ekipaget ut på gärdet och krockade med ensilagebalarna. Det var ett ganska mjukt stopp och Signe och cykeln var fortfarande välbehållna. Men var fanns Britta? Snart hördes ett ylande och högst upp på balarna låg Britta på magen. Det rök fortfarande om hennes förkolnade träningsbyxor. I detta skick fann ambulanspersonalen Britta Besk, sedan Signe larmat ambulans för Britta och räddningstjänst för branden, som vurpan orsakat, uppe i skogen.

På kvällen kom järngänget förbi för en päronkonjak och senaste skvallret. ”Britta borde tacka dig. Du räddade säkert hennes liv, sa Hjördis.” Signe fnös. ”Bah! Hon har anmält mig för vållande till styrstångshaveri och påstår att jag prejade henne. Men min stålhäst vann över elcykeln och lång näsa fick den där stroppen.” ”Britta var rejält svedd i både för och akter, sa Karin. Hon har sagt att hon aldrig mer ska sätta sig på en cykel.” ”Det kan så vara, flinade Signe. Men med tanke på det där brännmärket hon har i arselet, och som väl aldrig kommer försvinna, kommer hon varje gång hon sätter sig, sitta på en cykelsadel!”