Jag körde genom ett lite vitare landskap på väg till Södra Vi. Den första lite halvt verkliga snön hade trots allt behagat att komma och lyser upp gör ju det vita.
Det var någon slags högtidsskänsla i bröstet. Efter att ha skrivit många artiklar med ord och uttryck som "rådande situationen", "ökning av nya fall", "inställt", "hålla avstånd" i tio månaders tid, kändes det nästan smått overkligt att äntligen få rapportera om något positivt som ändå hade koppling till c-ordet.
Direkt innanför dörrarna på Vidala fick jag, om än bara för en kort stund, känna på hur det känns att ha full skyddsmundering; först munskydd och sen ett visir. Att kika neråt blev svårt och uppåt lika så när det immade igen. Det kan nog inte upprepas nog många gånger vilken insats personal i vård och omsorg gör.
I ett dagrum på andra våningen på det särskilda boendet Vidala, skapades historia. Ett första nålstick – över på bara ett ögonblick, blir förhoppningsvis början på slutet för pandemin. Även om det slutet kan bli utdraget och vi får fortsätta hålla avstånd och mycket sätts på paus, vi reportrar får fortsätta ställa frågan "hur har du påverkats av coronapandemin?" och fortsätta rapportera om nya fall ett tag till – så kändes ändå det där lilla nålsticket som Irma fick i Södra Vi som ett nålstick i rätt riktning.