Påskhelgen blev historisk. Det var nämligen första gången på ett helt år som jag träffade min älskade mormor inomhus. Min mormor blir 94 år i år och har därmed hunnit få både en och två sprutor av Moderna– anledningen till att vi nu äntligen kunde ses igen.
Jag är uppvuxen en knapp mil utanför Vimmerby i den lilla byn Barmshult. Där bor också mormor, ett stenkast från fönstret där jag nu sitter och skriver den här krönikan; för här bor vi fortfarande. Skillnaden är bara att ett hus har tillkommit så att tre generationer nu ryms på samma yta.
När jag var liten och inte ville vara på förskolan hade jag tebjudning med mormor hemma i lekstugan. När jag slutade tidigt på fredagarna i femman stod mormor redo ute på skolparkeringen. När jag under högstadietiden kom hem med tre-bussen gick jag raka vägen till mormors kökssoffa där det serverades mellanmål innan stallet. På helgerna så länge jag kan minnas har vi fått 11-kaffe hos mormor och sedan ätit middag tillsammans åtminstone fredag, lördag eller söndag. Ibland samtliga dagar.
Ja ni hör ju och jag vet vad ni tänker – det är inte helt normalt. Men jag ska säga er vad som inte heller är normalt – ett år utan mormor, stirrandes på varandra genom ett fönster.
Jag är inte bara uppvuxen med mormor dörr i dörr, jag är också djupt skolad i att linda in mormor i bubbelplast och extra vaddering oavsett situation. Vi blir inte osams framför mormor, vi stökar inte ner i hennes hus och vi skriker inte så mormor hör om vi råkar slå oss ute i trädgården. Inte för att mormor inte klarar det – hon har överlevt både tuberkulos, världskrig och döden– nej vi gör det för att hon är det finaste vi har.
Därför blir ni inte heller förvånade att i samma stund som pandemin svepte in över vårt land sattes lilla mormor i absolut karantän. Inga resor in till stan, ingen fotvård och inga besök. Herregud vi hade munskydd och skyddsglas långt innan folkhälsomyndigheten ens hade hunnit få kontakt med regeringen. Krisberedskapen-Barmshult är som en väloljad maskin som inställer sig lika fort som du kan säga: P-A-N-D-E-M-I.
Men nu var alltså dagen kommen då vi äntligen skulle våga släppa ut'na. Vadderingen skulle av och istället skulle mormor nu äntligen bjudas in i vår lilla coronabubbla. Hon var som vanligt vackrast på festen i sin beiga Odd Molly-kofta, pärlor i öronen och håret perfekt lockat. Jag vet inte vem som var mest spänd – mormor eller vi andra– men vi skålade trevande i prosecco, åt alldeles för mycket sill och någonstans längs vägen började allt att kännas som – vanligt.
Det blev en helt underbar påsk det här året och även om jag vet att mormor klarat det här året i isolering bättre än någon av oss andra så vet jag också att hon var minst lika lycklig som jag. Äntligen fick hon se vårt nyrenoverade hus, leka med sina barnbarnsbarn och krama om sitt barnbarn.
Vi kommer att fortsätta med bubbelplast ett tag till men då och då kommer vi plocka av den och öppna den där dörren till allt som är vanligt och kärt. Där tankar vi upp och fyller på med den där ovärderliga tiden tillsammans som vi lärt oss att aldrig mer ta för givet.
Jag vet inte om ni har förstått det än men mormor är min absoluta hjälte och det faktum att den här pandemin har stulit ett helt år med henne kanske jag aldrig återhämtar mig från. Men jag ska säga er att den dagen det blir min tur att vaccinera mig kommer jag inte att tveka en sekund, det är värt varenda sekund. För jag vill vara som mormor och ingen liten lort.