Roman
Helena Österlund
Att spegla sig i någon annans vatten
Nirstedt/litteratur
Utgångsläget i Helena Österlunds nya roman är som i hennes förra – "Min sårbara kropp" (2019). En kärlekshistoria har tagit slut. Hon ser tillbaka och reflekterar, samtidigt som hon söker en ny väg framåt.
Österlund går i dialog med mytiska och litterära gestalter för att få syn på sig själv; referenserna är allt ifrån Homeros till Stephen King. Bearbetningen är å ena sidan intellektuell och ordrik. Å andra sidan finns ett starkt kroppsligt inslag – raden av sexuella möten med män hon träffar via dejtingsidor på nätet är lång.
I det sexuella ligger en av bokens paradoxer. Hon beskriver sin sexuella aptit som stor – skrämmande för de flesta män. Bejakande och lustfylld. Men ju mer man läser om alla dessa penetrationer, desto torftigare känns det. Det Österlund kallar njutning, framstår för läsaren som kallt och destruktivt. Boken säger uttryckligen ett, men gestaltar någoting annat.
På motsvarande sätt är det som om dörren sakta men säkert sluts ju mer hon reflekterar över sitt eget inre liv. Det är som om hon talar till en spegel, och läsaren står bredvid och tittar på. De bästa exemplen i den autofiktiva genren gör tvärtom: lånar ut sin blick för att öppna världen.
I Österlunds bok blir den klaustrofobiska känslan allt starkare. Men det kanske är just vad hon vill, att läsaren ska tvingas uppleva olustkänslan i att vara instängd i ett självreflekterande som aldrig vill ta slut.