"Vad gjorde man innan smarttelefonerna fanns?" Den frågan kan man få av barn då och då och svaret blir oftast en nostalgisk svada om barkbåtar. Och om kreativitet – tänk att varannan kotte i min släkt faktiskt spelade ett instrument på gehör för två generationer sedan och allt jag gör är att sjunga halvdåligt. Vad hände egentligen?
Mobiltelefonen hände, bland annat.
Hemma blev vi vuxna trötta på vår nostalgiska barkbåtssvada. Vi ställde oss i stället en ny fråga: "Vad skulle vi göra nu, om smarttelefonerna inte fanns?" Sagt och gjort. Februari blev en skärmfri månad – fri från mobiler, datorer och tv. Ja, utanför jobbet naturligtvis, den här texten har ju inte hoppat in på sidan från en skrivmaskin. Jag tillbringar alltså åtta timmar om dagen framför en skärm under min skärmfria månad. Skärmfriare än så blir inte 2021.
Det började med ett litteraturprojekt: Att läsa och läsa om svenska klassiker. En lista upprättades. Alice Lyttkens "Syndafall" från 1942 plockades ner ur hyllan och slukades i ett huj under första helgen utan tv. Vilken roman, så hundraprocentigt på kvinnans sida att jag fann mig själv chockad! Det blir garanterat mer Lyttkens nästa gång jag tar mig till biblioteket. Näst kommer omläsningen av Vilhelm Mobergs utvandrarserie, där maken ligger en bok före och lockar med högläsning.
Så långt allt väl. Men det finns skäl till att man vänder sig till mobilen i stället för till litteraturen. Man är trött. Man kommer hem från jobbet och söker vila. Orkar inte engagera sig i vare sig Karl Oskar, Kristina eller den ogifta Ulrika i Västergöhl. Man vill bara scrolla. Eller så är man uttråkad. Sitter och väntar. Man orkar inte engagera sig i Alice Lyttkens Karin och hennes funderingar om hur en kvinna ska hitta sin frihet. Man vill bara scrolla. Läsa ett dumt kommentarsfält eller kolla när någon bakar ett trendigt bakverk på Instagram.
Två veckor in i den skärmfria månaden har kreativiteten ökat så mycket att jag hittar en strategi för att ersätta olika mobilvanor med olika sorters läsning. I stället för film eller tv-serie på helgen läser jag en rejäl roman. Så lyxigt det känns att ge sig den tiden! När jag är trött efter jobbet bläddrar jag i stället i en faktabok – en sådan där det räcker med att läsa någon sida i taget. Det har länge varit svårt att hitta tid till att förkovra sig så. Nu kan jag äntligen mer om tarmbakterier.
När jag väntar och behöver slå ihjäl korta stunder vänder jag mig till poesin. Läser en dikt och glor ut i luften. Just detta är extra välkommet, eftersom jag i vanliga fall inte är någon stor poesiläsare. Men denna vana är ny och skör, vi får se hur väl den hinner etablera sig.
Att jag ens behöver genomföra experimentet är märkligt, jag har ändå levt i närmare 30 år utan smarttelefon. Om jag ville veta vad en kvinna i min ålder gör utan skärmar hade jag ju bara kunnat fråga min mamma. När hon var 45 år gammal var året 1990. Men vanor är starka och skärmvanan har haft närmare 15 år att sätta sig och den har satt sig ordentligt.
Helt avprogrammerad blir man förstås inte på en månad, men insikterna är välkomna. Sakta men säkert greppar händerna efter boken i stället för mobilen. Och oj, vad man hinner med när man ersätter SVT Play med en tjock roman, Facebook med poesi och Instagram med en bok om tarmbakterier.