Trovärdigt och levande om motvillig monark

Ulrika Kärnborg återvänder i romanen "Lejonburen" till den svenska stormaktstiden. Författaren skildrar med stor inlevelse drottning Kristinas starka längtan efter frihet.

Ulrika Kärnborg är författare, dramatiker, debattör och kritiker. Hon romandebuterade 2008 med "Myrrha". Senast gav hon 2016 ut den hyllade romanen "Saturnus tecken".

Ulrika Kärnborg är författare, dramatiker, debattör och kritiker. Hon romandebuterade 2008 med "Myrrha". Senast gav hon 2016 ut den hyllade romanen "Saturnus tecken".

Foto: Magnus Bergström

Recension2021-05-01 07:00
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Jag minns från min egen snart forntida skoltid att drottning Kristina helt klart sågs som en avfälling, en svikare. Hennes far, Gustav II Adolf, hade offrat sig för protestantismen, och hon konverterade till den lede fi, det vill säga katolicismen. Dessutom var det svårt att som barn förstå att någon ville hoppa av från att vara drottning – och dessutom lämna Sverige. Huvva, tocken toka!

Tiden har dock gått och hon har omvärderats på många sätt. Kristina tillhör snarare de gäckande och spännande personerna ur den svenska historien. Det är inte konstigt att hon har lockat många skribenter att försöka förstå hennes hemligheter. Det finns inte minst ett antal biografier över henne, till exempel Marie-Louise Rodéns "Drottning Christina" (2008) och Peter Englunds "Silvermasken" (2006).

Kristina tillträdde tronen knappt sex år gammal efter att fadern hade stupat vid Lützen 1632. Under tolv år styrdes Sverige av en förmyndarregering under ledning av Axel Oxenstierna. Drygt tio efter att hon slutligen fått börja regera abdikerade dock Kristina och flyttade till Rom. Hennes kusin, Karl X Gustaf, som hon länge förväntades gifta sig med, tog över regentskapet och Kristina avled nere på kontinenten 1689.

Den tid som Kristina levde i var en turbulent och intressant period. Det lilla fattiga landet i norr försökte med stora svårigheter leva upp till den stormaktstid som dagens nationalsång vill erinra om. Maktstriderna i riket står sig bra i förhållande till skildringar à la "Game of thrones" – och är en bra grogrund för en roman.

Ulrika Kärnborg intresserade sig för tiden och dess ledande gestalter redan i sin bok "Saturnus tecken" (2016). I hennes nya roman "Lejonburen" är Kristina huvudperson – men Kärnborg återknyter även bekantskapen med Axel Oxenstierna, Kristinas mor Maria Eleonora och "dvärgen Elisabeth" med flera. Titeln på romanen är välfunnen. Gustav II Adolf kallades "Lejonet från Norden" och dotterns liv kunde på många sätt liknas vid en lejonbur, en plats där ett majestätiskt djur spärrats in för allmän beskådan men utan möjlighet till eget liv. Boken utspelar sig från strax efter kungens död fram till Kristinas abdikation.

Kärnborg kryper in i sina huvudpersoners liv och låter dem ömsom bli skildrade, ömsom få uttrycka egna tankar om sitt liv. Det gör att de blir ovanligt levande. Självklart filtreras de genom vår tids ögon, men författaren får dem att huvudsakligen finnas i deras egen tid. Anakronistiska förhållningar är ytterst sällsynta. Efter att ha fått följa Kristinas tankar – visserligen fiktiva, men trovärdiga – tvivlar inte mitt vuxna jag en sekund på varför hon ville lämna detta karga och sargade rike för lite värme och kultur i Rom.

"Lejonburen" är som sagt även en bok om Kristinas närmaste. Maria Eleonora, som har farit illa under historikernas granskning, får här något av en upprättelse. Axel Oxenstierna blir till en välvillig och nästan utbränd landsfader. Elisabeth ger berättelsen ett perspektiv utanför makten, männen i Kristinas liv blir gåtor för henne. I samband med "Saturnus tecken" kallades Ulrika Kärnborg för Sveriges egen Hilary Mantel, men den saken får andra bedöma. Kärnborg står sig fint utan jämförelser. Inte minst med ett så utvecklat och eget språk som nästan läser sig självt. Hon får gärna ta sig an flera personer ur den svenska historien.

Roman

Ulrika Kärnborg

Lejonburen

Natur & Kultur