När den danske författaren Jonas Eika mottog Nordiska rådets litteraturpris i fjol ägnade han sitt tacktal åt att angripa de dunkla strukturer som han ansåg genomsyrar nordisk politik och den danska socialdemokratin i synnerhet. I publiken återfanns de utpekades skara, hopsjunkna och säkert obekväma över att behöva utgöra ämnet för en ung författares mediala genombrott. Men talet förflöt naturligtvis utan avbrott, spreds därefter över världen och skänkte genast ett slags upprorisk glans över Eikas författarskap.
Den som nu plockar upp hans prisade novellsamling "Efter solen", följsamt översatt av Henrik Petersen, kommer med stor sannolikhet att läsa boken i ljuset av talet. Kanske hade det varit bättre att göra tvärtom, för de noveller som ryms innanför bokens pärmar är inte lika öppet konfrontatoriska i anslaget: de är snarast fenomenologiska skisser, intresserade av kropparnas rörelser och samvaro mer än världspolitikens skiftningar. I den mån de uttrycker strukturell kritik är det på allegorins nivå, där man anar system av beroendeställningar mellan de vilsna, fördrivna karaktärer som rör sig över sidorna.
Det är huden som är det centrala organet i Jonas Eikas berättelser och beröringen det medium genom vilket människor gör sig förstådda. I den tudelade novellen "Mexican bad dog" rör sig en boy, en uppassare, längs stolsraderna på en mexikansk strand och erbjuder sig mot en billig penning att smörja in de vita turisternas svedda hy. Språket är en sinnlig orgie av valkar, kött och muskler, men när strandpojkarnas intimitet uttrycks är det i stället som en gemensam erotisk lek med skaldjur och marina växter, ute i havsbandet. Stranden är kropparnas värld, där boysen uppvaktar sina svällande kunder med axlar, höfter och noggrant utstuderade rörelser.
Eikas prosa är självlysande och hyperrealistisk, som om de världar han beskriver ständigt skådas genom ett ultraviolett filter. Bäst lämpar sig den här imposanta tekniken på de mexikanska stränderna, där sinnesintrycken exploderar och nästan blir bländande i styrka. I den inledande berättelsen, "Alvin", återkommer scenen med den insmorda huden, här som en taktil kärleksakt mellan två män som är inbegripna i en vådlig marknadsspekulation – också en stark bild, men mindre betydelsemättad.
Mer enkel att glömma – och den enda novell som tycks malplacerad – är UFO-jägaren Antonios vandring genom öknen i "Rachel, Nevada". Den avslutas med ett slags nekrolog över en countrysångerska, och man undrar varför. I triangeldramat "Jag, Rory och Aurora", där två kvinnor och en man förs samman genom ett behandlingshem för missbrukare i London, är det drogrusets insida och utsida som står i centrum. En kal och övergiven kyrka blir en vacker bild av jagets tomma rum när trippen lagt sig.
Man kan, som författaren själv gör, nämna Roberto Bolaño och Clarice Listpector som ingångar till Jonas Eikas speciella språk. Ännu närmare ligger Marguerite Duras, anser jag: hans hav liknar hennes. Vad man ibland saknar är den substans som fyller "Mexican bad dog": den närmast parodiskt och samtidigt mycket skickliga lek med glänsande hud och hav som håller samman historien får andra delar av boken att nästan blekna. Men när Eika spränger sina egna gränser och leker med det absurda är hans språk nog för att man villigt bortser från kraven på att en berättelse ska äga rum.