Världens kanske bästa barndomsskildring

Få författare har lyckats fånga barndomen med samma skärpa som Harper Lee. Inger Dahlman har läst romanen "To kill a mockingbird" i en ny svensk översättning.

Harper Lee (1926–2016) debuterade 1960 med "To kill a mockingbird". I Sverige har boken länge varit känd som "Dödssynden". I Eva Johanssons nyöversättning har den fått titeln "Att döda en härmtrast".

Harper Lee (1926–2016) debuterade 1960 med "To kill a mockingbird". I Sverige har boken länge varit känd som "Dödssynden". I Eva Johanssons nyöversättning har den fått titeln "Att döda en härmtrast".

Foto: AP/TT

Recension2020-06-27 07:00
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Harper Lees moderna klassiker, där en svart man döms för en våldtäkt som han inte begått, har ända sedan den kom ut i USA 1960 setts som ett inlägg i den amerikanska rasfrågan och lästs som obligatorium i landets skolor. Nu finns den i ny svensk översättning med titeln "Att döda en härmtrast", och man påminns om att bokens tyngdpunkt inte alls ligger i rasfrågan utan i att den förmår fånga barndomen, dess skimmer, dess oskuldsfulla aningslöshet och dess skoningslöshet.

Småstaden Maycomb i amerikanska Södern är mitt i 1930-talskrisen. Där växer sexåriga Scout och hennes fyra är äldre bror Jem upp. Deras mamma är död och deras pappa, advokaten Atticus Finch, tar sig an dem efter bästa förmåga. Men den som handfast och barskt håller dem i schack är den svarta hemhjälpen Cal. På somrarna har de sällskap av pojken Dill, som då är avlämpad hos sin moster i huset bredvid. I tre år får man följa barnen, och tro mig, man blir betagen.

"Att döda en härmtrast" är ingenting annat än en äventyrsbok, skriven för vuxna men ur barnets synvinkel. Till detta kommer Harper Lees bitska humor när hon till exempel skildrar ett nytt skolsystem som försöker lära den motsträviga Scout "gruppdynamik", eller nagelfar struntförnäma damers tro på att man är förmer för att man är född i en viss familj.

Scout är pojkflickan som klår pojkar som kallar hennes pappa "niggerälskare", söker tröst i hans knä men skäms för att han varken kör sopbil eller dricker, bara sitter hemma och läser. Jem är den reflekterande storebrodern som vill bli som Atticus. Och så har vi Dill, utan pappa, bortvald av sin mor, full av påhitt och med ett stort hjärta för allt och alla som lider.

Bokens titel syftar på att Atticus inpräntar i sina barn att det är en synd att skjuta på härmtrastar, som inte gör annat än sjunger så att vi blir lyckliga. Judith Kiros betonar i bokens förord att det finns två härmtrastar i romanen, dels den våldtäktsanklagade Tom Robinson, dels barnens granne Arthur "Boo" Radley, vars liv snöpts av hans elake far. Intressant är hur ingående författaren ägnar sig åt "Boo" och hur skissartat hon skildrar Tom. Denne unge svarte man som döms oskyldig blir aldrig mer än en skugga, använd som viktigaste bevis för att Atticus, hans försvarsadvokat, har en själ vit som snö. "Att döda en härmtrast" är nämligen en helgonförklaring av Atticus, som ständigt gör det rätta, alltid uppträder som en gentleman och är sina barns rättesnöre.

Men läser man Harper Lee lyhört hör man också något annat: Hur Atticus skjuter ansvaret ifrån sig till den brådmogne Jem och den lojala Cal. Bland annat är det Jem som får följa Scout till första skoldagen och till den föreställning i stans skola som slutar med våld mot barnen, ett våld som Atticus skulle kunnat avvärja om han varit där.

En långt mer kritisk bild av Atticus fanns i det första manus som Harper Lee försökte få publicerat. Det bestod av noveller och handlade om 1950-talet. Där ryser Atticus vid tanken på att Scouts barn kanske kommer att beblandas med svarta i skolan. Manuset återfanns 2014 och blev 2015 den mediokra boken "Ställ ut en väktare".

Lyckligtvis bad förlaget, då för länge sedan, Lee att göra om novellerna till en roman. Hon flyttade berättelsen till 1930-talet, lade den i Scouts mun och skapade därmed en av världslitteraturens mest levande barndomsskildringar.

Litteratur

Harper Lee

Att döda en härmtrast

Övers. Eva Johansson

Albert Bonniers förlag