Så var det sommar igen och ledighet för det stora flertalet. Det betyder också läsning enligt sinnebilden, gärna i en hängmatta och med en välgörande havsbris mot huden. Där, i epicentrumet av existensen, ska man sedan plöja bok efter bok och vara alldeles fullkomligt lycklig.
Som hjälp på traven kommer så här års alla läslistor. The Guardian listar “50 briljanta böcker som ska transportera dig den här sommaren” (med ärligt talat få böcker en känner igen). New York Times listar 58 böcker ordnat efter genre. Och Dagens Nyheter tar hem statyetten med 75 sommarböcker. Eller vänta. Det var förra året. I år har de avancerat till 89 böcker!
Emily Temple på amerikanska litteratursajten Lithub gick igenom majoriteten av litteraturlistor i en amerikansk kontext (38 stycken) och fann att de sammanlagt rekommenderade 468 böcker. Enligt hennes sammanställning var Brit Bennetts “The vanishing half” med på flest listor. Det kanske är boken att läsa i sommar.
I alla fall, givetvis vet jag att ingen förväntas läsa alla listade böcker. Att läsa 50 böcker är inte bara en utmaning utan direkt omöjligt. De flesta har fyra veckors semester och under den tiden ska aktiviteter med barnen, släktträffar, resor (kanske inte så mycket i år) och andra bestyr hinnas med. Men jag tror ändå att ackumulationen av alla listor vi möter i media, alla uppmaningar om vad vi “borde läsa”, gör något med oss. Det påverkar i alla fall mig. Läsning blir ännu ett sätt att prestera på. Och om det är något vi behöver mindre av i samhället så är det prestation.
Och det finns tydliga tendenser på att läsning i dag blivit mer av en instrumentell verksamhet. Jag tänker på alla boklistor och Amazons boksida Goodreads där användaren kan registrera böcker hen läst och utmana sig själv att läsa fler. I Facebook-grupper jag är med i rekommenderas det böcker hejvilt och verkligen inget ont om det, men ofta tipsas det mer än faktiskt diskuteras litteratur på djupet. Läsning blir ännu en identitetsmarkör.
Inlägg på sociala medier är både framåtsträvande och performativa, skriver Stephanie Convery i en artikel i The Guardian (1/1–2020). Och det gäller även sommarläsning. När hon ser vänner posta bilder av massiva bokhögar inför sommaren (här finns en Bookerpris-vinnare, årets mest hyllade fackbok och några klassiker) önskar hon att hycklandet kunde sluta. För kommer du verkligen läsa allt det där? Men det handlar inte heller om att läsa, skriver hon, utan om en önskan att vara den personen som läser de här böckerna.
Nu vill jag verkligen inte låta kunskapsfientlig eller högtravande. Jag påverkas själv av alla förväntningar (varför jag också skriver den här krönikan). Givetvis tycker jag att man ska läsa utmanande böcker, men som Convery skriver liknar läsandet en muskel: inför ett maratonlopp behöver den både träning och vila.
Vila är också det jag önskar att man verkligen unnar sig på semestern. Och för Guds skull, läs! Det ska jag göra, men det kan vara värt att komma ihåg varför man läser. Och det kanske de flesta gör, det kanske bara jag som är en skadad kulturarbetare. Förhoppningsvis är det i alla fall för att berika sitt liv, lära sig något eller bara försvinna bort i en annan värld – och inte för att vinna meningslösa poänger i det sociala spelet. Livet är för kort för det.
