Det är en välbekant filmkliché: den manliga huvudpersonen får syn på sin drömkvinna och plötsligt tonar allt annat bort. Kameran zoomar in på de fuktiga läpparna, håret som fladdrar i slow motion, urringningen och de välsvarvade benen.

I komedin ”Good boys” blir den klyschan lekfullt massakrerad. När tolvåriga Max får syn på jämnåriga Brixlee bjuds både musik och slow motion, men ingen utstuderad sexighet. Brixlee nyser, pillar med tandställningen och trixar med sin skateboard. Max är förtrollad.

Hans mjuka blick bäddar för ett missförstånd. Under nästan halva speltiden tänker jag ”det här är en fantastisk film för barn”. Den svordomspepprade frispråkigheten i berättelsen om Max och hans bästa vänner Thor och Lucas – komiskt fastklämda i gränslandet mellan barn och vuxen – känns som ett mäktigt motgift till alla äppelkäcka moralkakor på Disney Channel.

Artikelbild

| Max (Jacob Tremblay) och hans kompisar Thor och Lucas (Brady Noon och Keith L Williams) står i centrum för ”Good boys”, en komedi om att vara barn som har blivit barnförbjuden i USA. Pressbild.

Jag kan inte säga exakt när jag inser sanningen. Kanske är det när pojkarna råkar stjäla en burk ecstasy-tabletter från två ilska tonårstjejer. Eller när de beväpnar sig med sexleksaker från Thors föräldrars garderob. Eller när Lucas slår axeln ut led efter att ha krockat med en värdetransport, och måste ”korrigeras” av sina hysteriska kompisar. Det går i alla fall upp för mig – pinsamt sent – att ”Good boys” har mer gemensamt med ”Baksmällan” än med ”Stand by me”. I USA blev den barnförbjuden på bio.

Kanske finns filmens hela kärna i missförståndet. Den är en märklig hybrid av barn- och vuxenperspektiv – både smart och korkad, krass och oskuldsfull, på låtsas och på riktigt. Ibland griper den tag om hela hjärtat, ibland känns den bara plump och tröttsam.

Det som räddar ”Good boys” är de unga skådespelarna. Jacob Tremblay, som imponerade stort som sjuåring i dramat ”Room”, är lika känslig i rollen som kärlekskranke Jacob, och hans vänner (Brady Noon som den musikalälskade fejktuffingen Thor och Keith L Williams som den obrytt fyrkantige Lucas) håller jämna steg.

I Sverige har filmen fått elvaårsgräns, och en och annan brådmogen tweenie kommer säkert att skratta gott, bli dödligt generad och gråta en skvätt åt pojkgängets äventyr. Helst utan vuxna, för som Max säger i filmen: ”Jag går i sexan – jag behöver egentid ibland”.