Skulptur ansågs länge vara en domän förbehållen de manliga konstnärerna. Det tunga  arbetet rymdes inte i förväntningarna på vad en kvinna skulle syssla med. Men under senare delen av 1800-talet utbildade sig även svenska kvinnliga konstnärer till skulptörer och blev också framgångsrika, något som dock inte – fram tills nu – synts i någon större omfattning på institutioner som exempelvis Nationalmuseum.

Där söker man just nu både efter skulpturer och berättelser om dessa kvinnor till en kommande utställning och bok, berättar intendenten Linda Hinners som gärna tar emot tips.

En första önskelista

Artikelbild

| Sigrid Blombergs "Bebådelsen" var den första skulptur av en kvinnlig konstnär som Nationalmuseum köpte in. Under större delen av 1900-talet har den stått i magasin men nu går den att se i museets nya ljusgård. Pressbild.

Med konstvetaren Irja Bergströms kartläggning som grund har Nationalmuseum på sin hemsida publicerat en första önskelista på skulptörer som man vill inkludera: däribland Carin Arosenius, den första kvinnliga studenten i skulpturklassen på Konstakademien. En annan är Ida Ericson Molard, vars salong i Frankrike är dokumenterad men utan att Linda Hinners har lyckats hitta någon bevarad skulptur av henne.

Även Agnes de Frumerie var verksam i Frankrike, och gjorde bland annat en byst av August Strindberg.

Den köptes in till Nationalmuseum senare men när hon flyttade hem till Sverige ville hon skapa ett offentligt museum av sitt hem. Så blev det inte men samlingen hamnade i Skara, tack och lov.

"Nej tack"

Även Ida Matton från Gävle hade en framgångsrik karriär i Paris men när hon försökte sälja sin skulptur "Lokes straff" till Nationalmuseum blev svaret "nej tack, den passar inte in" från den dåvarande chefen Richard Bergh.

Ändå var dessa kvinnors konst omtyckt av den dåtida konstpubliken. Varför har de då fallit i glömska?

Jag tror att när konsthistorien skrevs under 1900-talet letade man efter dem som förändrade konsthistorien med en modernistisk konstsyn. Då har man kanske inte tyckt att de här kvinnliga skulptörerna passade in. Kvinnor, barn, känslor tyckte man att de var bra på, men när de gjorde något annat fick de dålig kritik, säger Linda Hinners.
Samtida kritiker beskrev dem som spontana, känslomässiga och eleganta men "inkapabla på tankar".

Mars nästa år

Utställningen på Nationalmuseum ska visas i mars nästa år och kommer – förutom konsten – att fokusera även på kvinnornas levnadsöden. Många av dem bodde i Frankrike, flera levde i samkönade relationer och var starkt engagerade för kvinnors rättigheter.

Det är väldigt orättvist att inte ha med dem i konsthistorien.