För ett år sedan hade han inte ens börjat filma "And then we danced". När Levan Akin nu lanserar filmen i Sverige har den stor internationell uppmärksamhet i ryggen.

Men det känns alltid roligt att släppa på hemmaplan och man har kompisar som går och ser den, säger han.

Filmen är inspelad i Georgien, med georgiska skådespelare och med en stark förankring i landets kultur – i synnerhet i den traditionella dansen. För Levan Akin är filmen också en chans att få berätta om landet där han har sina rötter.

Artikelbild

| Regissören Levan Akins "And then we danced" är Sveriges Oscarsbidrag. "Det känns skithäftigt för det är ju verkligen ett kvitto på att man har gjort något som berör", säger han.

Det känns kul att få dela med sig av en kultur som jag har haft med mig hela livet, men som många kanske inte känner till. Många klumpar ihop de forna öststatsländerna i samma block, men de är väldigt olika. Framför allt Georgien är en väldigt speciell plats med en väldigt rik historia, säger han.

Ser dansen som förtryck

Filmen skildrar hur unge killen Merad, som är dansare i ett prestigefullt danskompani, förälskar sig i nykomlingen Irakli. Men deras kärlek kompliceras av machokulturen i danskompaniet och av den starka homofobin i samhället.

Samtidigt skildrar Levan Akin den traditionella kulturen med stor kärlek. Som en del av den georgiska diasporan älskade han redan som barn traditioner, sägner och folkdräkter. Men precis som på många andra platser rasar ett propagandakrig i Georgien, och många hbtq-personer och progressiva georgier i allmänhet vänder ryggen åt de gamla sedvänjorna.

Artikelbild

| "Det skulle vara en varm omfamning", säger Levan Akin om "And then we danced".

Många av de yngre blickar mer mot väst och försakar allt som har med georgisk kultur att göra. De ser dansen och de gamla vackra låtarna som ett förtryck och en del av en struktur som de inte vill ta del av. Men är det bara galna högerextrema som ska få bestämma vad det är att vara georgisk? Jag kan väl få vara georgier och svensk, och till exempel trans om jag vill?

"Är väldigt stolta"

Artikelbild

| Dansarna Irakli (Bachi Valishvili) och Merab (Levan Gelbakhiani) förälskar sig i "And then we danced". Pressbild.

Filmen har ännu inte haft premiär i Georgien, men den har redan fått stor uppmärksamhet i landet. Den har hyllats av recensenter, men från politiskt håll har det än så länge varit tyst, enligt Akin.

De är väldigt stolta, det är det som är ironiskt med den här filmen, många vet inte hur de ska förhålla sig till den. Den satte verkligen Georgien på kartan i och med Cannes, så det är nog lite "ska vi hata den eller ska vi gilla den?", säger han.

Homofobin och fördomar finns där i filmen, men samtidigt var Levan Akin inte intresserad av att berätta någon mörk historia om förtryck och omöjlig kärlek. Han beskriver snarare filmen som en kärleksförklaring på alla plan.

Det skulle vara en varm omfamning och inte bara “kolla nu får hans stryk för att han är bög”. Det är på ett sätt en kärleksfilm, men det var inte heller det jag främst ville göra. För mig är det en film om att våga uttrycka sig själv och våga stå för den man är.