Fiktiva mord hela jorden runt

I en tid då många resor ställs in får man ta sig runt jorden i litteraturen. Björn G Stenberg landar när och fjärran i dagens deckarsvep.

Jane Harper visar vilken suverän berättare hon är i nya "En förlorad man".

Jane Harper visar vilken suverän berättare hon är i nya "En förlorad man".

Foto: Karl Melander/TT

Recension2020-03-28 07:05
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Australien lär väl ha haft nog med elände kan tyckas, med bränder, torka och skyfall. Men det är på många sätt en fascinerande kontinent och det är lätt att förstå att den lockar att använda som bakgrund i spänningslitteraturen. Uppsalaförfattaren Christina Wahldén är en av dem som gör det. Hon har en gedigen bakgrund, både att hon har studerat i Sydney och efter sitt mångåriga arbete som kriminalreporter. Hennes ”Nämn inte de döda” är första delen i en serie och vi kan glädja oss åt att det kommer en fortsättning.

I fokus finns de omaka poliserna Jess och Bluey. Hon kommer från ursprungsbefolkningen, något som både är en tillgång och ett problem ibland. Bluey liknar mer den traditionella deckarfiguren: bufflig men hängiven. De startar sitt motvilliga samarbete när en kvinna hittas död på stranden. Vägen till lösningen tar dem till många delar av det australiska samhället. Waldén får med mycket i sin berättelse, även en svensk ung kvinna med namn Greta (nej, inte hon) med ett brokigt förflutet. Det blir sammantaget en spännande, inkännande och upplysande historia, riktigt bra!

Det gäller också Jane Harper som redan i ”Hetta” och ”Falska vänner” visade vilken suverän berättare hon är. ”En förlorad man” håller samma klass och lite till. I centrum finns tre bröder, varav en hittas död ute i den obarmhärtiga öknen. Men är hans död naturlig? Det kunde lätt bli en hel tv-serie av detta, här finns allt: storslagen natur, syskonrivalitet, olycklig kärlek, arvsynd, fascinerande karaktärer och bladvändande spänning. 

Australien tycks locka fram det bästa ur författarna. Candice Fox följer upp sin ”Crimson Lake” med skickligt hopkomna ”Redemption Point”. Berättelsen följer den oskyldigt anklagade polisen Ted Concaffeys strävan efter att bli upprättad. Till hjälp har han den Lisbet Salander-liknande Amanda Pharell. Tillsammans ska de även lösa andra brott och undvika krokodilerna. Det blir till en intensiv och annorlunda historia som jag gärna ser en fortsättning på. 

På hemvägen tar vi omvägen över Nigeria. Där finns mycket begåvade Oyinkan Braithwaite som med ”Min syster seriemördaren” har gjort ett litet mästerverk. Hon klarar sig på 200 sidor för att berätta om systrarna Korede och Ayoola. Den sistnämnda har tyvärr fått upp vanan att ta livet av sina ”pojkvänner” och storasyster får städa upp. Braithwaite har ett härligt språk och en flödande svart humor. Läsaren får också en inblick i livet i huvudstaden Lagos.

Med Ann Cleeves senaste, ”Albatross”, närmar vi oss hemtrakterna. Hon har lämnat både Vera Stanhope och Jimmy Perez bakom sig och introducerar nu Matthew Venn som huvudperson. Han klarar utan vidare denna första examen. Miljön är Devon i England, ett ställe som både har dramatisk natur och intressanta invånare. Några av dem tar livet av andra. Cleeves vet hur man skildrar människorna i all sin skröplighet och även storsinthet.  

Nästa anhalt Norge, nästan hemma även i fantasin: Unni Lindell tillhör storsäljarna med all rätt sedan länge. Med prisbelönade ”Drönaren” visar hon återigen att hon är en av Nordens allra bästa spänningsförfattare. Hennes psykologiska blick är falkögd och här möts ett antal sköra och skadade människor i ett fatalt drama. Hennes polis Marian Dahle är åter på banan efter sin olycka och ska egentligen ta det lugnt. Men hennes pågående cold case visar sig upprepas i nutid. Krypande otäckt från första till sista sidan.

Så, vi kliver av på färjestationen i Visby. Anna Jansson fortsätter att avfolka Gotland i ”Dödslistan”. Efter 20 år med Maria Waern vet hon hur en historia ska berättas för att få sidorna att bläddra av sig själv. Bra gjort att ha inspirationen fortfarande. Här står #metoo-rörelsen som bakgrund när en person med täcknamnet Erinya stympar män som undkommit straff. 

Karin Wahlberg har varit verksam som både lärare och läkare, men är efter den sena debuten som 51-åring 2001 numera författare. Hon har stor nytta av sin tidigare verksamhet dock. I ”De drabbade” är offret en sjukvårdsstrateg, en befattning som många hatar, särskilt nu med det resultat för vården som besparingarna har gjort. Hennes sympatiska kommissarie Claes Claesson har flyttat till Lund och försöker få sin familj att omplantera sig med blandat resultat. Lite omständlig i detaljerna ibland men annars välskrivet med tydlig syn på Sverige i dag (åtminstone pre-corona).

Christina Wahldén inleder en ny deckarserie med "Nämn inte de döda".
Christina Wahldén inleder en ny deckarserie med "Nämn inte de döda".
Nya deckare

Christina Waldén: Nämn inte de döda (Forum)

Jane Harper:  En förlorad man  (Forum)

Candice Fox: Redemption Point (Louise Bäckelin Förlag)

Oyinkan Braithwaite: Min syster seriemördaren (Lind & Co)

Ann Cleeves:  Albatross (Albert Bonniers Förlag)

Unni Lindell: Drönaren (Piratförlaget)

Anna Jansson: Dödslistan (Norstedts)

Karin Wahlberg: De drabbade (Wahlström & Widstrand)