Släng kokboken och läs en aptitretande roman

Kokböcker i all ära men när det gäller att väcka matlust och inspiration i köket är skönlitteraturen överlägsen.

I boken "F" är Katarina Frostenson noga med att redogöra för vad hon äter. I slutet av boken finns ett recept på stekt ankbröst – skrivet på fri vers – som Viktor Andersson rekommenderar varmt.

I boken "F" är Katarina Frostenson noga med att redogöra för vad hon äter. I slutet av boken finns ett recept på stekt ankbröst – skrivet på fri vers – som Viktor Andersson rekommenderar varmt.

Foto: Christine Olsson/TT

Krönika2020-11-28 07:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

En av höstens mest utskällda böcker har varit Sigge Eklunds tunna skrift "Livets små njutningar". Jag finner kritiken lika överdriven som lättköpt men skriver för sakens skull under på det mesta. Med det sagt vill jag erkänna att få av årets böcker har fått det att vattnas i min mun som Eklunds. Livets små njutningar är hos honom ofta förknippade med kulinariska sådana. Här finns bland annat en smittande kärleksförklaring till den utsökta pastarätten spaghetti vongole.

Mycket kan hända när man läser en roman eller en diktsamling. Man kan röras till tårar eller vilja förändra sitt liv i grunden. Själv blir jag inte sällan sugen på det som äts i böckerna och sätter genast upp anrättningen på veckomatsedeln. När jag häromåret läste Katarina Frostensons bok "K" (föregångare till nya boken "F") blev jag så sugen på rött kött och dito vin att det var det enda jag åt och drack i flera dagar. Och Sigge Eklunds bok skapade förutom ett pastasug även ett efter mackor och iskall öl – och rabarberpaj.

Apropå mackor så måste jag i förbigående få tipsa om den som Leopold Bloom inmundigar i James Joyces roman "Ulysses". Resten av förplägnaden som Bloom petar i sig under sin irrfärdsdag i Dublin kan man gott skippa, men en macka på färskt vitt bröd med tomat, dijonsenap, sallad och gorgonzola är prima. Särskilt med ett glas bourgogne till.

Jag är som man kanske förstår ganska intresserad av kokkonsten. Nämnas bör att det är ett nytt intresse. Det fanns en tid i mitt liv då jag bara lagade maträtter utan namn. Men en lång och ensam vinter i en främmande stad (och med blott två kokplattor till mitt förfogande) började jag laga maträtter med namn – riktiga namn som boeuf bourguignon, oxrullader, ärtsoppa, wallenbergare, strömmingslåda och så vidare. Jag vill påstå att ingenting har varit sig likt sedan dess.

Numera tänker jag redan vid middagsdisken på vad jag ska tillaga dagen därpå. Jag är på ständig jakt efter att bredda min repertoar och vänder mig ibland till kokböcker. Sägas bör dock att jag nästan alltid slår igen dem med en känsla av besvikelse. Jag känner mig varken inspirerad eller sugen. Kokboken är en stelbent och urvattnad genre som alltför många lallare med ett välbesökt instagramkonto tror sig kunna skriva eller rättare sagt sammanställa enligt sliten mall. Jag applåderar därför alla förnyare, som Lotta Lundgren, vars kommande bok "Laga mig" jag på riktigt ser fram emot.

Tacka vet jag skönlitteraturen när det gäller boklig matinspiration. Nu har ju Mårtensafton redan varit, men heltstekt gås med alla tillbehör (minus den genomvidriga svartsoppan) är en riktig höjdare. Gås hade jag nog aldrig fått för mig att servera om det inte varit för gåsamiddagen i Klas Östergrens roman "Gentlemen". Det är förresten synd och skam att Östergren inte skriver ut hur lammbogen tillreds i nya romanen "Renegater". Den som har fått stå till sig ett helt dygn och som är den godaste Henry Morgan någonsin har ätit. Snålt av Östergren att inte bjussa läsaren på receptet.

När det gäller att dela med sig av recept är Katarina Frostenson ett föredöme. I sin nya bok "F" redogör Frostenson noggrant – och på fri vers! – för hur hon till nyårsmiddag tillreder ankbröst med calvadossås efter maken kulturprofilens omsorgsfulla recept. Mycket kan sägas om den boken och dess föregångare – men receptet på ankbröst är fantastiskt.

Viktor Andersson.
Viktor Andersson.