Plågsamma minnen från tiden i studentkorridoren

Det som händer i studentrummet stannar inte alltid där – varken i tiden eller rummet. Tine Høegs roman "Tour de chambre" gläntar med litterär precision på dörren till studenttidens minnen.

Tine Høeg (född 1985) debuterade 2013 med diktsamlingen "Hej Sol Fuck Love", som även finns på svenska. 2017 kom hennes första roman, den kritikerrosade "Nye rejsende".

Tine Høeg (född 1985) debuterade 2013 med diktsamlingen "Hej Sol Fuck Love", som även finns på svenska. 2017 kom hennes första roman, den kritikerrosade "Nye rejsende".

Foto: Lærke Posselt

Recension2021-07-24 06:50
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Roman

Tine Høeg

Tour de chambre

Övers. Michael Larsson

Ellerströms förlag

Titeln på den danska författaren Tine Høegs nya roman är genialisk där den står som både snygg titel i sig och som förklarande litterär coda. "Tour de chambre" syftar här på den lek som utförs i bokens studentkorridor, där de boende får iscensätta och gästa olika teman i varandras rum. Men titeln pekar även tillbaka på romanens fascinerande formspel med dess labyrintiska metatext och tidshopp.

Romanens berättarjag, 33-åriga Asta, skriver sin andra bok – en "konstnärsroman" vars handling fokuserar på en polsk skulptör. Men skrivandet går trögt och hon fastnar ofta på Tinder i jakt på potentiella män för familjebildning. Hon kämpar mellan att vilja gemenskap och att upprätthålla ensamhetens ro för att kunna skriva. Sms:en från vännen Mai strömmar dock outsinligt genom boken som en kanal mot yttervärlden. Verkligheten tränger sig på alltmer när Asta får en inbjudan till en minnesstund för August. I en handvändning ändrar boken kurs för att liksom börja om med berättelsen om det som hände där och då; mellan Asta, August och Mai under deras korridorslekar för tio år sedan.

"Tour de chambre" är en roman, vilket sägs redan på omslaget, men formen för ändå tankarna till sidorna i en diktsamling, där textens disposition gärna fördelas luftigt och utan interpunktion. Att poesin ligger Tine Høeg nära till hands är inte konstigt eftersom hon debuterade just som poet. Men att genomgående stycka upp en hyperrealistisk prosatext med glesa rader i korta meningar, vilka inte enskilt bär på särskilt språklig tyngd, gör också att romanen förtunnas något – och att läsningen rusar.

Mycket av det Høeg formulerar är ändå intressant, både stilistiskt och innehållsmässigt; om en författares tillblivelse, skapandeprocessen, vänskap, kärlek och så vidare. Man önskar dock att hon bitvis stannat upp och dröjt kvar vid vissa tankegångar. I stället hastar hon förbi med siktet på slutet och med gasen på dramaturgiska och berättartekniska finesser, vilket gör att läsupplevelsen blir något flyktig.

Romanen roar mer för stunden än lämnar djupare avtryck. Ändå blir det tydligt att Høegs författarskap är ett lovande sådant. Hon kan redan räknas till de stigande författarstjärnorna på den danska himlen.

I "Tour de chambre" försöker en författare skriva en konstnärsroman om en polsk skulptör, men ganska snart förlorar hon sig i minnen från studenttidens korridorslekar.
I "Tour de chambre" försöker en författare skriva en konstnärsroman om en polsk skulptör, men ganska snart förlorar hon sig i minnen från studenttidens korridorslekar.