Det drygt tusen sidor långa eposet "Jakobsböckerna" (första gången på svenska 2015) är Olga Tokarczuks hittills största roman och det verk med vilket hon på allvar bröt igenom hos svensk publik. "Jakobsböckerna eller Den väldiga färden över sju gränser, fem språk och tre stora religioner, de små ej att förglömma", tycks vara kvintessensen av det som definierar Tokarczuks författarskap: hennes intresse för historia och vetenskap, hennes förmåga att kring verkliga historiska personer bygga en mångstämmig berättelse där en mängd individuella öden får plats, och hennes sätt att skildra världen och människorna som varande under ständig förflyttning.
Den särskilda magiska realism som så ofta återkommer i hennes prosa, och som ofta för tankarna till de central- och östeuropeiska folksagornas föreställningsvärld, finns också här. Romanens mycket långa titel, som bara delvis återges här, kan ses som en skicklig bugning till 1700-talsromanens konvention så som vi känner igen den från exempelvis Jonathan Swifts "Gullivers Resor".
"Jakobsböckerna" tar med oss till 1700-talets Podolien, ett historiskt landskap som i dag är en del av Ukraina men som vid tiden för romanens handling var en del av Polens territorium under det dåvarande polskt-litauiska samväldet. Romanens handling kretsar kring den verkliga gestalten Jakob Frank (1726–1791), polsk-judisk mystiker, filosof och sektledare som utnämnde sig själv till Messias, och som tillsammans med sina anhängare bannlystes som avfälling från den judiska tron.
Efter att ha gått över till islam konverterade Frank senare tillsammans med ett stort antal av sina anhängare till katolicismen men föll i onåd såväl hos polska myndigheter som hos den katolska kyrkan. Berättelsen om honom och de så kallade frankisterna rör sig mellan Grekland, Turkiet, Podolien, centrala Polen, Mähren, Böhmen och Österrike.
Tokarczuk skildrar ett Podolien där språk blandas, influenser anammas och olikheter samsas. Romanens judiska befolkning talar hebreiska, jiddisch och ladino och samlas i stora och vitt förgrenade släkter men förpassas till utanförskap och utsätts för förföljelser. Bland polska livegna finns de som flyr med risk för sitt eget liv och på vägarna kan man möta såväl hemlösa som kvinnor som drivits in i prostitution.
Förutom Jakob Frank finns här ett flertal historiska personer; vi möter bland annat den av samtiden uppskattade författaren Elżbieta Drużbacka som brevväxlar med en annan av romanens verkliga bakgrundsfigurer, prästen Benedykt Chmielowski, författaren till "Det nya Aten", en av Polens tidigaste encyklopedier.
"Jakobsböckerna" flyter fram som en bred flod, indelad i sju delar och paginerad baklänges, det senare enligt Tokarczuk själv "en bugning åt hebreiskans sätt att skriva från höger till vänster". Med sin minutiösa omsorg om detaljer tycks hon vilja trollbinda alla våra sinnen. Berättarperspektivet byts ständigt, från en oberoende berättare till romanens olika karaktärer som berättar, samtalar, skriver ned skeenden, brevväxlar eller – som den synska Jenta – ser genom tid och rum.
Jan Henrik Swahns tidigare prisbelönta översättning är en unik prestation, inte minst vad gäller romanens 1700-talspolska med dess särskilda syntax och begreppsapparat. Tack vare honom kan "Jakobsböckerna" i svensk språkdräkt till fullo mäta sig med originalet.