Berättarjaget i Charlotte Perkins Gilmans novell "Den gula tapeten" skriver i smyg. Hon vet att hon egentligen inte borde – hennes läkarmake har tagit med henne till ett avlägset hus på landet för att hon ska vila, inte tänka – men hon skriver ändå. Det är något mystiskt med tapeterna i hennes sovrum, skriver hon: Det ser ut som att en kvinna rör sig under mönstret, det ser ut som att hon fastnat och vill ut.
När novellen publicerades i The New England Magazine 1892 lästes den av många som en Edgar Allen Poe-inspirerad spökhistoria om en kvinnas färd ner i galenskap. Den som var bekant med Perkins Gilmans övriga produktion, som främst bestod av feministisk facklitteratur, kunde dock misstänka att det kusliga i berättelsen hade fler bottnar än så.
Ojämlikt äktenskap
När novellen återupptäcktes och gavs sin status som feministisk klassiker, cirka 50 år senare, var det också så den tolkades: som att de gotiska troperna – det gamla, nedgångna huset, isoleringen och det okända som rör sig i ögonvrån – inte är poängen utan snarast fungerar som en förstärkande fond till ett eliminerande ojämlikt äktenskap.
När berättarjaget i slutet av novellen krälar runt på golvet, övertygad om att hon gjort sig fri från fängelset i tapeten, beter hon sig visserligen orimligt. Men kanske, tycks författaren antyda, är det ett rimligt svar på en orimlig behandling?
Ekon i samtiden
Den ofrivilliga isolering som novellens kvinna har försatts i ger ekon in i vår pandemisamtid. Men det är inte bara därför som intresset för "Den gula tapeten" har förnyats de senaste åren. När berättarjaget tycker sig se ännu fler kvinnor röra sig under tapeten förs tankarna lätt till #metoo och dess kollektiva röster. Dessutom: Skräcken kan fortfarande lura i hemmet, som konstnären Lindsey Mendick, i fjol aktuell med en "Den gula tapeten"-inspirerad utställning i Birmingham, säger i en intervju med The Guardian:
– Det är de intima, hemtama utrymmena som ska få en att känna sig trygg som kan visa sig vara de mest skrämmande av alla.
