I inledningen till Virginia Woolfs "Ett eget rum" strövar det kvinnliga berättarjaget genom parken utanför det fiktiva Oxbridge, det lätt maskerade Cambridge, och möts av idel stängda dörrar. Den berömda författarens alter ego besöker biblioteket för att inhämta information och avskildhet men får veta att hon är välkommen tillbaka – i manligt sällskap.

Bristen på kvinnliga författare genom historien kan, enligt Woolf, till stor del tillskrivas brist på tid, plats och pengar. Men det trånga rummet är inte bara fysiskt utan också andligt – kreativiteten kräver att konventionens bojor sprängs.

Hinderbana till skrivmaskinen

Woolfs berömda essä publicerades 1929, samma tankar dyker upp hos en mer sentida författare som Märta Tikkanen. I brev till författarkollegorna och vännerna Åsa Moberg och Birgitta Stenberg beskriver Tikkanen de hinder hon måste ta sig över på väg till skrivmaskinen – sjuka barn, disk och en krävande, skapande make. I både "Århundradets kärlekssaga" och i den självbiografiska romanen "Rödluvan" längtar huvudpersonen intensivt efter ett eget rum, en dörr att stänga om sig.

Woolfs essä beskriver förutsättningarna för kvinnliga författare på 1920-talet, men kan vidgas till kulturskapare inom de flesta genrer och könstillhörigheter, där ekonomi och trångboddhet kan bli kreativitetens främsta antagonist.

Det senaste året har flera musiker och författare beskrivit hur de i kölvattnet av inställda spelningar och uppläsningar äntligen har fått tid att skapa. Andra har tvingats förhålla sig till bristen på såväl ett eget rum som "500 pund om året" och behövt ta extrajobb eller söka ekonomiskt stöd.

Det återstår alltså att se om året som gått resulterar i en explosion av nya verk eller snarare i skildringar som Kristian Lundbergs "Yarden", Johan Jönsons "Efter arbetsschema" och Therese Bohmans "Den andra kvinnan" – som tar avstamp i erfarenheter av hårt, lågavlönat arbete.