I inledningen till Virginia Woolfs "Ett eget rum" strövar det kvinnliga berĂ€ttarjaget genom parken utanför det fiktiva Oxbridge, det lĂ€tt maskerade Cambridge, och möts av idel stĂ€ngda dörrar. Den berömda författarens alter ego besöker biblioteket för att inhĂ€mta information och avskildhet men fĂ„r veta att hon Ă€r vĂ€lkommen tillbaka â i manligt sĂ€llskap.
Bristen pĂ„ kvinnliga författare genom historien kan, enligt Woolf, till stor del tillskrivas brist pĂ„ tid, plats och pengar. Men det trĂ„nga rummet Ă€r inte bara fysiskt utan ocksĂ„ andligt â kreativiteten krĂ€ver att konventionens bojor sprĂ€ngs.
Hinderbana till skrivmaskinen
Woolfs berömda essĂ€ publicerades 1929, samma tankar dyker upp hos en mer sentida författare som MĂ€rta Tikkanen. I brev till författarkollegorna och vĂ€nnerna Ă sa Moberg och Birgitta Stenberg beskriver Tikkanen de hinder hon mĂ„ste ta sig över pĂ„ vĂ€g till skrivmaskinen â sjuka barn, disk och en krĂ€vande, skapande make. I bĂ„de "Ă rhundradets kĂ€rlekssaga" och i den sjĂ€lvbiografiska romanen "Rödluvan" lĂ€ngtar huvudpersonen intensivt efter ett eget rum, en dörr att stĂ€nga om sig.
Woolfs essÀ beskriver förutsÀttningarna för kvinnliga författare pÄ 1920-talet, men kan vidgas till kulturskapare inom de flesta genrer och könstillhörigheter, dÀr ekonomi och trÄngboddhet kan bli kreativitetens frÀmsta antagonist.
Det senaste Äret har flera musiker och författare beskrivit hur de i kölvattnet av instÀllda spelningar och upplÀsningar Àntligen har fÄtt tid att skapa. Andra har tvingats förhÄlla sig till bristen pÄ sÄvÀl ett eget rum som "500 pund om Äret" och behövt ta extrajobb eller söka ekonomiskt stöd.
Det Ă„terstĂ„r alltsĂ„ att se om Ă„ret som gĂ„tt resulterar i en explosion av nya verk eller snarare i skildringar som Kristian Lundbergs "Yarden", Johan Jönsons "Efter arbetsschema" och Therese Bohmans "Den andra kvinnan" â som tar avstamp i erfarenheter av hĂ„rt, lĂ„gavlönat arbete.