Snickarmästare Ernst Friedrich Zimmers runda, gula torn i den sydtyska staden Tübingen stå där än i dag. I ett av tornets rum fann poeten Friedrich Hölderlin (1770–1843) sin tillflykt. En egendomlig fångenskap eller självvald isolering? Därom tvistar de lärde. Tysk romantiker som han var vill historien dock göra gällande att det var en sårig kärlekshistoria som låg bakom.

En dag år 1801 lämnade Hölderlin sitt jobb som informator i Frankrike och gick de dryga tusen milen till sin hembygd i Tyskland. När han efter två år kom fram var han skuggan av sitt forna jag. Kort därpå fick han veta att hans stora kärlek hade dött. Hölderlin bet ihop ett par år, under vilka han skrev några av sina kanske mest kända dikter, men 1806 pallade han inte längre att spela vanlig En vän förbarmade sig över Hölderlin och ordnade så att han fick bo hos familjen Zimmer.

Ibland fick Hölderlin besök av sina kompisar – de senare berömda filosoferna Hegel och Schelling – och inte sällan spankulerade han runt i naturen. För det mesta satt han dock i tornet och skrev dikter – några av den tyska romantikens bästa.

Floden utanför fönstret

Hölderlins dikter är snålt översatta till svenska, men poeten i tornet har ändå några anhängare i Sverige. På Spotify finns låten "Hölderlins torn" av bandet The Fairbanks Quarterly, vartannat år dyker det upp en initierad artikel om Hölderlin på svenska kultursidor, 2013 publicerade Aris Fioretos en antal Hölderlin-tolkningar och så sent som 2017 kom Elisabet Hermodssons.

Aris Fioretos tolkar bland annat dikten "Vandringen" – en av många i vilken floden Neckar besjungs med lokalromantisk stämma. Hölderlin såg den rinna förbi utanför tornrummets fönster: "Vid sjön som slumrar i fjärran, / Vid Neckars pilar, vid Rhen, / Alla menar de att det ingenstans / Är bättre att bo."

Men kanske ville Hölderlin ändå därifrån? Dikten avslutas med en längtan bort till fjärran land: "Men jag vill till Kaukasus! / Ty än idag / Har jag hört att / Fria i luften som svalor är diktarna."