"Rokoko!" skanderar den unga publiken som snart får hitta på repliker och till och med ge regi. Guidningen börjar vid Dramatens barnscen, Lejonkulan, i Stockholm där barngruppen ska "Följa Tjorven" i sökandet efter teaterns skyddsgudinna, Thalia. Men framför allt handlar det om att skapa teatermagi på "en arbetsplats där vuxna sminkar sig, klär ut sig och leker", vilket gäller även för konstformen drag.
– Om man vill erbjuda ett barn en upplevelse av teatern som är extra allt, då är drag föredömligt – det är teater upphöjt till max, säger Per Öhagen efteråt.
Både han och Razmus Nyström, Lillan, är skådespelare på Dramaten. Under pandemin startade de dragduon HBTQUL (uttalas HBTkul) och gjorde sketcher på Instagram. När Unga Dramaten ville arrangera en barnguidning på teatern föreslog de två skådespelarna Lillan och Tjorven som guider och fick napp direkt.
Inte samma sketcher
Under den senaste partiledardebatten i SVT förklarade SD:s Jimmie Åkesson sitt motstånd till dragartisters barnföreställningar med att "det här är för vuxna, inte för barn". Men Razmus Nyström och Per Öhagen gör inte samma sketcher för fem- till sjuåringarna som på sociala medier.
– Att säga att drag inte är lämpligt för barn är ju som att säga att musik inte är det, eller film eller tv. Allt beror ju på vad man gör! Det vi vill är att sänka ribban till huset, jag är övertygad om att vartenda barn som varit på den här vandringen kommer att åka förbi och säga "där var vi och lekte med två clowntanter", säger Per Öhagen.
Det var inte för att gå i polemik med Sverigedemokrater som de började göra sin guidning.
– Ingen av dem som skrivit saker har ju varit här själv. Om man sett drag någon gång kanske det är för en vuxenpublik på en klubb där alla är över 18. Det hör inte hemma för en barnpublik, det finns ingen drag queen i världen som använder den typen av språk inför barn. Man använder olika manus och tilltal. Jag skulle inte svära i kyrkan och jag svär inte inför barn heller, säger Razmus Nyström.
På nolltid
På landets bibliotek har SD-ledamöters försök att stoppa sagostunder med dragartister resulterat i att dessa i stället nu får ännu mer publik och uppskattning, berättar Björn Orring, tf generalsekreterare på Svensk biblioteksförening. Och på Dramaten har fyra nyinsatta barnguidningar med Tjorven och Lillan sålt slut på nolltid.
Varför vill Sverigedemokrater stoppa just drag queens i skattefinansierad barnkultur? Andreas Johansson Heinö, förläggare på tankesmedjan Timbro och tidigare statsvetare vid Göteborgs universitet, pekar på det stora mediala genomslaget för en till synes "enkel fråga".
– Det är ingen invecklad diskussion om skattesatser eller reduktionsplikt och inflationsjusterade skattehöjningar, det är en ja- eller nejfråga, ska det få förekomma eller inte, säger Andreas Johansson Heinö, som menar att kritiken samtidigt formuleras utifrån det som han kallar "SD:s väsen".
– Det här blir en symbol för en mycket viktigare diskussion som handlar om kulturkriget, om vilket samhälle vi ska ha, om vilka normer som ska vara vägledande och vilket utrymme som ska ges till religiösa, etniska och sexuella minoriteter. I det här fallet tangerar det ju frågan om sexuella minoriteter och hela den ganska hetsiga diskurs som finns kring transpersoner som associeras till detta.
Men reaktionerna kan inte enbart förklaras med transfobi, menar han.
– Det finns tveklöst inslag av det, det är bara att titta på hur en del Sverigedemokrater uttrycker sig, men det handlar också om att man tycker att det är "dålig kultur". SD vill ha nationell svensk kultur i första hand, den ska vara uppbygglig och inte provokativ, och det här anses vara provocerande.
I den senaste partiledardebatten i SVT upprepade Jimmie Åkesson namnet "Skamlös vinhora" trots att ingen dragartist använt det namnet under någon av de SD-kritiserade sagostunderna på bibliotek.
Om partiet tidigare kritiserat konkreta kulturuttryck – som vilken konst kommunerna ska köpa in – omfattar det nuvarande "kulturkriget" också hur människor ska leva, framhåller Hanna Carlsson, lektor i biblioteks- och informationsvetenskap på Linnéuniversitetet. Hon forskar om politiseringen av folkbiblioteken och tycker sig se en breddning av SD:s kulturbegrepp.
– Det här handlar inte i första hand om det artistiska uttrycket drag, utan om vad det representerar i förhållande till livsstil och normer, man närmar sig mycket mer den kulturkrigsdebatt som förs i USA. Sedan finns det också missuppfattningar om vad de här sagostunderna innehåller.
Bred acceptans
Kring homosexualitet råder numera en bred acceptans – så går resonemanget åtminstone i USA, konstaterar Lena Martinsson, professor i genusvetenskap vid Göteborgs universitet.
– Den striden är vunnen, men transfrågan är inte vunnen på samma sätt. Där finns inte samma enighet i samhället och då ser man möjligheten att göra en, som jag tycker, populistisk vändning av detta.
Lika symptomatiskt som att SD kritiserar "män i klänning" är att dessa framställs som ett hot mot barnen, framhåller Jeanette Sundhall, även hon genusvetare vid Göteborgs universitet. Att lyfta fram just barnen som symbol för något man vill skydda är en klassisk strategi, påpekar hon.
– Här blev ju bibliotek tvungna att kalla in vakter för att skydda barnen mot dem som sade att de ville skydda barnen – alltså högernationalisterna. Det är väldigt ironiskt!
SD:s kulturpolitiske talesperson Alexander Christensson har tackat nej till intervju om partiets syn på drag queens.