I Danmark lanserades idén om en kulturkanon av den konservative kulturministern Brian Mikkelsen 2004. Danmarks politiska ledning då liknade dagens svenska: En liberalkonservativ regering som byggde på stöd från ett högernationalistiskt parti.
Mette Davidsen-Nielsen, kulturredaktör på tidningen Politiken, är därför inte förvånad över de svenska planerna på en kulturkanon, som manifesterats i Tidöavtalet.
– Det är klassiskt. I Sverige är det kopplat till nationalism och det var det även i Danmark. Det är nationalistiskt och konservativt. Det är ett mycket konkret sätt att omsätta sin hållning till kulturpolitik, så det är inte så förvånande.
Men frågan är då hur en kulturkanon påverkar ett samhälle. I Danmark sattes sju fackgrupper samman för att utse danska mästerverk inom arkitektur, design, scenkonst, bildkonst, litteratur, film och musik. Resultatet presenterades i en bok och på en hemsida.
– Det var ett stort prestigeprojekt för den dåvarande kulturministern, alla möjliga kulturpersonligheter engagerades. Det var en jätteapparat som sattes i gång, säger Mette Davidsen-Nielsen.
Levde i sex år
På en punkt blev projektet genomlyckat, tycker hon: Det satte i gång en kulturdebatt som engagerade brett – under några år.
– Det var ett enormt arbete som blev färdigt 2006, men redan 2012 lades hemsidan ner. Det säger något att det levde i sex år. Det är ingen som riktigt talar om den där kanonen i Danmark längre.
I Danmark har de svenska kanonplanerna rönt uppmärksamhet och Mette Davidsen-Nielsen tycker sig se samma argument, både för och emot, upprepas på nytt.
– Ni uppför ett förutsägbart stycke teater.
Inom det danska skolväsendet har dock landets litteraturkanon, särskilt framtagen och anpassad för högstadie- och gymnasieelever, fått en enorm betydelse. Den styr i allra högsta grad undervisningens innehåll och skolböckernas utformning än i dag. Karen Blixen är den enda kvinnliga författaren som förärats en plats på listan.
– En nybakad student undrade för ett par år sedan varför kanon nästan inte innehåller några kvinnliga författare, säger Mischa Sloth Carlsen, lektor på Aurehøj gymnasium i Gentofte.
Kollektiv glömska
Som talesperson för Dansklärarföreningen driver hon sedan dess kravet på att listan ska revideras, inte bara på grund av den skeva könsfördelningen.
– En kanon kan användas för att skapa ett kollektivt minne. Nackdelen är att man samtidigt glömmer många andra. Det uppstår en kollektiv glömska.
Det är inget fel på de 14 författarna på listan, understryker hon, problemet är alla de som inte är med.
Hon tar filosofen och teologen Søren Kierkegaard som exempel. Eftersom han ansågs för svår för högstadieeleverna finns han inte med. Likadant med Jens Peter Jacobsen, en av det moderna genombrottets allra största författare i Danmark, och poeten Inger Christensen, som i slutet av sin levnad ofta lyftes fram som tänkbar Nobelpristagare.
Ett annat problem för dansklärarna är att kanon är nationell, samtidigt som deras arbetsuppgift är att ge en nordiskt orienterad undervisning. Henrik Ibsen, August Strindberg och Edith Södergran hör alltså också till de författare som fått en mer undanskymd roll efter kanons inträde i den danska skolvärlden.
– Om du frågar dansklärare så är det många som vill bli av med listan, för de tycker att den är meningslös och att den ger en skev syn på litteraturen. Men det finns också många som tycker att det är bra att vi har en kanon.
Solnedgångsklausul
Dansklärarföreningens kompromiss är att driva två krav: Det ska vara en bruttolista och den ska ha en solnedgångsklausul.
Med bruttolista menar föreningen en utvidgad lista på till exempel 30 namn i stället för 14, vilket skulle ge lärarna en större flexibilitet. Klausulen skulle innebära ett obligatoriskt krav på uppdatering av listan vart tionde år, vilket skulle göra den lättare att använda i undervisningen. Världen förändras konstant och därmed också författares relevans.
– Det kan absolut finnas en mening med kanon, den stimulerar ett samtal om vad vi tycker är viktigt, om den är sammanställd på ett meningsfullt sätt, säger Mischa Sloth Carlsen.
Personligen tycker hon egentligen att listan är överflödig, eftersom välutbildade och engagerade lärare själva har förmågan att göra ett urval. Men nu har den funnits i nästan 20 år och då får hon förhålla sig till det.
– Den har blivit som en planta som har slagit rot. Vi kan inte rycka bort den, så därför är det viktigt att vi får den att växa åt rätt håll på ett sätt som vi själva kan påverka.