Det började för ungefär fyra år sedan med ett depressionsliknande tillstånd. Bim Eriksson hade debuterat med sin första serieroman "Det kändes lugnt när mina känslor dog" ett år tidigare, något som ledde till massor av jobberbjudanden. Och hon tackade ja till allt.

– Jag var väldigt stressad, på randen till utbränd eller deprimerad, och hade väldigt svårt att sova på nätterna. När jag skulle komma till ro försökte jag tänka på någonting som inte hade med världens förfall eller med min stress att göra. Då var det som att jag skapade den här karaktären, berättar hon.

"Baby Blue" utspelas i en nära framtid som Bim Eriksson beskriver som lyckofascistisk. Alla måste vara glada och tillfreds med livet, det finns inget utrymme för grubblerier. I tunnelbanan påminner en automatisk röst om att le mot medresenärer – och staten övervakar allt. Deppig musik, exempelvis Pixies indierocklåt "Where is my mind", är strikt förbjuden.

– När jag pratade med andra under processen har jag sagt att berättelsen är dragen till sin spets. Men det som har varit spännande och kusligt är att jag har insett att den egentligen inte är det, säger Bim Eriksson och fortsätter:

– Min egen förståelse för berättelsen har nog ökat i och med coronapandemin.

Boken är inspirerad av Karin Boyes dystopiska science fiction-roman "Kallocain", som den svenska poeten och författaren skrev efter att ha vistats i 30-talets Berlin. Bim Eriksson har också blickat tillbaka på folkhälsan i Sverige under samma årtionde.

– Man skulle gympa varje morgon och vara i god fysik för att vara en del av samhällskroppen. Man skulle inte vara i god hälsa för sig själv, utan för sitt land. Mycket av den vokabulären har jag saxat nästan direkt, säger hon.

Även idéhistorikern Karin Johannissons bok "Den sårade divan" har varit till hjälp under processen. Bim Eriksson låter en av serieromanfigurerna berätta ordagrant om Johannissons slutsatser kring galenskapens subjektivitet: "Faktorer som kön, klass, kultur och samhällsnormer har alltid avgjort när ett tillstånd skjuts över till kanten för det sjuka eller när det kan tolereras som ett personligt särdrag eller en spännande egenhet".

– Någonstans är det där som historien har fått växa fram. Vi pratar hela tiden om att man ska fungera på ett visst sätt och vi förhåller oss hela tiden till normer. Vad är att vara sjuk och vad är bara att inte vara en del av normen?

TT: Hur tycker du att samhället hanterar psykisk ohälsa i dag?

– Det har kanske blivit mer tillåtande, men det är fortfarande svårt att ringa till sin arbetsgivare och säga "Jag har lite psykisk ohälsa i dag så jag kan inte komma in till jobbet". Och om man lider av stor sorg, är det personen som måste ansvara för att andra personer inte blir obekväma, säger Bim Eriksson.