Ukrainska soldater skjuter en rysk soldat i ett hus. "Upprensning i samband med den ukrainska framryckningen. En rysk soldat har gömt sig, men förgäves..." skriver författaren och akademiledamoten Peter Englund.
På sitt Instagramkonto ukraina_nu lägger han upp videoklipp från skyttegravar och sönderkrigade landskap. På många filmer syns döda kroppar, sårade soldater och ryska krigsfångar.
– Det som verkligen händer är ofta många gånger mer gräsligt än vad vi kan föreställa oss, säger Peter Englund och berättar om ett radioprogram som han medverkade i för att tala om kriget.
– Där sade en journalist att "det är så hemskt i de här städerna, de har ju varken vatten eller elektricitet". Och då pratar vi om Mariupol där kanske ända upp till 25 000 människor dött. Men det som fanns här var bilden av att man inte har vatten och elektricitet.
Som historiker har Peter Englund skildrat soldatöden sedan debuten med "Poltava" 1988. Men han har också varit inbäddad reporter för Dagens Nyheter hos amerikanska styrkor under kriget i Irak och rapporterat från krigen på Balkan och i Afghanistan. Nu har han skrivit om den ryska invasionen i Ukraina och hoppas snart kunna åka dit för Dagens Nyheters räkning tillsammans med fotografen Paul Hansen.
– Vår målsättning är att bli inbäddade i ett ukrainskt stridande förband, det är något som vi hoppas få tillstånd att göra.
"Mycket är otäckt"
I presentationen av sitt konto på Instagram förklarar han att det mesta av det material som han publicerar kommer från ukrainska källor och att mycket är otäckt.
TT: Vad är ditt syfte egentligen?
– Att visa upp en mer fullständig bild av vad kriget är, och vad det är som Putin har ställt till med.
Till skillnad från tidigare krig går det som pågår i Ukraina att följa via sociala medier. Stora mängder filmer från robotangrepp och offensiver publiceras kort efter att de har ägt rum. Peter Englund hämtar sitt material framför allt från ukrainska kanaler på meddelandetjänsten Telegram men också från ukrainska Instagramkonton.
– Där följer jag enskilda människor, det här är inget opartiskt projekt, säger han apropå sitt Instagramkonto.
Men vilka klipp går att lita på och vilka är propaganda? Det ukrainska försvarsdepartementet twittrade ut en bild på en plastlåda med guldplomber och uttryckte fruktansvärda misstankar om "ett mini-Auschwitz" som spreds vidare av internationella medier och även av Peter Englund.
Raderade inlägget
Bilden kom från byn Pisky-Radkivsksi nära Charkiv och när den tyska tidningen Bilds reporter kom till platsen visade sig plomberna vara stöldgods från den lokala tandläkaren, något som följare också skrev till Peter Englund som först konstaterade felet i kommentarsfältet och sedan raderade inlägget.
TT: Sedan dess har du lagt till en passus längst upp om att du gärna tar emot påpekanden om fel?
– Ja, många som följer är ukrainare bosatta i Sverige, de hjälper också till när mina egna grova översättningar inte räcker.
TT: På traditionella medier hade du haft en redaktör till hjälp, hade inte det varit bra även här?
– Det hade det kanske varit, men jag ser inte hur det ska kunna fungera så på sociala medier, där måste jag använda mitt omdöme. Förutom att jag är historiker har jag även arbetat inom den militära underrättelsetjänsten, för länge sedan visserligen, men jag är inte helt främmande för frågeställningar om vad det är vi tror att vi ser.
Bilder på döda kroppar och våld censureras delvis av Instagram som också valde att helt stänga ner hans konto i 24 timmar efter att han publicerat en bild på ett civilt dödsoffer för en rysk robotattack.
– Jag skulle visa mer om det var möjligt, men det går ju inte, jag använder Instagrams plattform och då måste jag anpassa mig till deras regler.
TT: Tänker du på att de döda inte ska gå att identifiera?
– Nej, jag tänker inte så. Det fungerar ungefär som när jag har ett historiskt material, säger han och exemplifierar med Vietnamkriget och den amerikanska arméns massaker av civila i Song My 1968 som Peter Englund skrev om flera decennier senare.
– Jag har alltså varit i byn där och pratat med folk. Det riktigt stora var när den amerikanska arméfotografen släppte sina egna bilder på vad som hänt i Song My. Det var då som det obscena och groteska blev tydligt. Det var det som gjorde att det här materialet fick sådant genomslag, att man kunde visa hur jävla gräsligt det här var.