När Svetlana Aleksijevitj tilldelades Nobelpriset i litteratur 2015 lyste hennes böcker med sin frånvaro i bokhandlarnas skyltfönster i hennes hemstad Minsk. Det berättar Kajsa Öberg Lindsten, en av Aleksijevitjs svenska översättare. Hon befann sig i den belarusiska huvudstaden efter att Nobelpriset tillkännagetts.
— Jag letade efter hennes böcker, och i en bokhandel hänvisades jag till ett litet rum längst in där några exemplar av en av hennes böcker fanns. Bredvid låg en handskriven lapp med texten "Svetlana Aleksijevitj, vår belarusiska Nobelpristagare", säger Kajsa Öberg Lindsten.
Kvinnor vittnade om kriget
"Kriget har inget kvinnligt ansikte" är en, med Svetlana Aleksijevitjs egna ord, roman av röster i vilken författaren har intervjuat hundratals kvinnor om kriget mellan Sovjetunionen och Nazityskland under andra världskriget. Ett krig som kvinnorna upplevde när de var unga, och deltog i som frivilliga i Röda armén eller i partisanförband. Efter kriget behandlades de inte, till skillnad från männen, som hjältar utan möttes av förakt.
1984 publicerades utdrag ur boken i en sovjetisk tidskrift. Året därpå, när Gorbatjov kommit till makten och perestrojkan inletts, publicerades den i sin helhet och blev snabbt populär – dock i censurerat skick.
— Romanen möttes av stor entusiasm, och belönades med priser under perestrojkaåren. Men den kritiserades även offentligt, och anklagades för att "avglorifiera" de ryska kvinnorna och "smutsa" ner deras rykte, säger Kajsa Öberg Lindsten.
Det kontroversiella i "Kriget har inget kvinnligt ansikte" låg i hur vittnesmålen reviderade den sovjetiska historieskrivningen. Kvinnorna berättar inte om hjältedåd och segrar, utan om stort lidande.
Censur i flera led
Censuren av boken har en komplex historia, och har skett i flera led.
— Vissa delar strök censuren, andra avstod Svetlana från att berätta och ytterligare saker, till exempel om sexuella övergrepp inom den sovjetiska armén, undvek kvinnorna att nämna, säger Kajsa Öberg Lindsten.
"Kriget har inget kvinnligt ansikte" kom i en ny version på ryska 2004 och i svensk översättning 2012 av Kajsa Öberg Lindsten. I förordet till den upplagan beskriver Aleksijevitj själv hur många av kvinnorna hörde av sig efter Sovjetunionens fall för att berätta sådant som de tidigare tigit om – sådant man inte fått tala om. I förordet återger hon också samtal som hon hade med censorn som granskade hennes bok. "Vem skulle ställa upp på att kriga efter sådana böcker? Ni detroniserar dem. Förvandlar dem till vanliga kvinnor. Till hondjur. Men för oss är de heliga", sade censorn till Aleksijevitj.
Efter Sovjets fall kom boken i en ny, utvidgad version där vittnesmålen hade reviderats och kompletterats och Aleksijevitj lagt till egna funderingar och fakta – som hon tidigare fått undvika.
Kritiken
Hennes metod, att konstnärligt bearbeta intervjumaterial, har kritiserats. Nyligen påpekade litteraturforskaren Axel Burénius, i essäboken "Persona", att Aleksijevitj ändrat i kvinnornas vittnesmål mellan versionerna 1985 och 2004 på ett sätt som förändrat deras innebörd, och att uttryck för patriotism strukits och ersatts med fördömande avståndstaganden.
Kajsa Öberg Lindsten menar att Aleksijevitj föregått kritiken, i sin beskrivning av hur hon arbetar.
— Hon beskriver hur hon har arbetat, och hur hon själv har förändrats. Dels censurerade Svetlana sig själv motvilligt, och dels så var hon själv en sovjetmänniska, säger Kajsa Öberg Lindsten.
— Det största med hennes böcker, rent mänskligt, är att hon inte bara skriver om människorna i sitt land utan också om sin egen utveckling.
Böckerna förbjudna i Belarus
I Ryssland har Aleksijevitjs böcker aldrig varit förbjudna, men i takt med att hennes berömmelse ökat internationellt har den bleknat i ett allt mer auktoritärt Ryssland. I hemlandet Belarus har hennes böcker inte fått utkomma sedan "Bön för Tjernobyl" som förbjöds av Lukasjenkoregimen när den kom 1997.
Under protesterna i Belarus 2020 var Svetlana Aleksijevitj tvungen att lämna landet, på grund av det eskalerande hotet mot henne som öppet regimkritisk. Sedan två år tillbaka lever hon och arbetar i Berlin. För drygt ett år sedan kom nyheten om att kulturministeriet skulle utreda Aleksijevitjs böcker för extremism.
— Hennes böcker är en krönika över hennes folk. En slags självrannsakan – "vad är det jag har fått i mig, vad är det jag har trott på, hur och när har det ändrats?"
