Hur kan en ung pojke ta upp en pistol och skjuta en annan person i huvudet? Om man inte förstår den verkligheten blir det svårt att bedriva ett förebyggande arbete. Det menar Ulf Stenberg, grundare av Teater Fryshuset som tillsammans med Emil Rosén Adsten har lyssnat till och berättat unga människors historier om kriminalitet och utanförskap i 14 år.
Han tycker att det komplexa problemet förenklas i debatten efter mordet på rapparen Einàr.
– Det är lite provocerande med hela diskussionen. Jag förstår att den kommer upp när en väldigt känd artist blir mördad så brutalt. Det är en fruktansvärd sak och jag tycker att man ska förfäras, men då ska man också förfäras över alla de här killarna och tjejerna som blir mördade, säger han.
Debatten en rökridå
I pjäsen "Klipp han", som spelades på Dramaten för fyra år sedan, utforskade Stenberg och Rosén Adsten dödsskjutningar, med rapparen Rosh på scenen. "Bye bye bror" handlade om hur svårt det är att lämna gänglivet – och nu ska ensemblen precis börja repetera den avslutande delen, "Fakk alla", som handlar om livsstilskriminella kvinnor – ett växande problem. Den har premiär på Dramaten i Stockholm i februari nästa år.
Att gangsterrappen nu utmålas som roten till allt ont beskriver han som en rökridå för de verkliga problemen.
– Jag skulle inte säga att våldsglorifierande rap inte har en inverkan på unga i riskzoner, men det är kanske en pusselbit i ett tusenbitarspussel, säger han.
Låtarna förstärker och "ger kredd" till den identiteten, men Ulf Stenberg tycker sig kunna säga med säkerhet att ingen blir gängkriminell för att de lyssnar på en viss musik.
– Det är jättemånga faktorer som gör att man hamnar i en kriminell miljö.
Den debatt om gangsterrap som nu förs tycker han signalerar vilket glapp som har funnits mellan kultursidorna och kulturutövande personer i delvis kriminella miljöer.
– Det är som att polletten har trillat ner nu, om att det här är på riktigt.
Socialpolitiskt verktyg
Men glorifieras inte en kriminell livsstil i rappen? Jo Ulf Stenberg tycker att det finns problem med att kriminella rappare blir förebilder för unga – och i hans pjäser får ungdomarnas berättelser ta plats, men aldrig ofiltrerat, teatern bidrar med kontext.
Samtidigt är moralpaniken en återvändsgränd, menar han, och relaterar till sin egen uppväxt när det var punken som ansågs skadlig. Men gangsterrappen är inte bara underhållning, anser Ulf Stenberg, utan ett socialpolitiskt verktyg. Och vilka ska bestämma att just de erfarenheterna och personerna inte får höras – var ska gränsen dras?
– Det är provocerande att vi nu helt plötsligt lyssnar på texterna för vad de är. De här rapparna har sagt hela tiden vad det handlar om. De har skrikit sig hesa och berättat att "så här ser vår verklighet ut och den är fucked up", säger han och lägger till:
– Det är ett jävligt tydligt rop på hjälp, om att "lyssna, se oss och ta våra problem och vårt område på allvar".
I sina pjäser har han också kopplat problemen till den traditionella mansrollen, som handlar om att inte ta skit, och inte visa sig svag. En mening i "Bye bye bror" lyder: "Ju skörare man är desto tjockare rustning behöver man".
– Den kriminella miljön är machokulturen i sin renaste form. Och dessutom uttalad. Du kan inte visa svaghet för då kör de över dig. Tar du en kränkning så ger det dåligt namn även till dem runt dig, säger han.
Kultur för förståelse
Vissa menar att ungdomarna i dessa miljöer får skylla sig själva. Det provocerar Ulf Stenberg, som understryker att de allra flesta som blir kriminella eller hamnar i livslånga utanförskap går att identifiera redan i förskoleåldern – det har med deras uppväxtförutsättningar att göra, hävdar han. Men trots kunskapen om hur unga stegvis glider in i kriminalitet tycker han att många politiker bara talar om hårdare tag.
– Vi vill gärna se att lösningen är att sätta in massor av poliser och nu plocka bort symbolerna för den här livsstilen. Det kan man ju göra men i längden kommer det inte att leda till att färre blir ihjälskjutna.
Om samhället inte lyssnar tror Ulf Stenberg att situationen kommer att fortsätta att eskalera. Han menar att det krävs enorma resurser, i tidiga skeden, för att bryta utvecklingen – det stora problemet är ökade klyftor och ojämlika förutsättningar.
Själv ser han kulturen som ett unikt sätt att undersöka frågorna. Vill man hindra att unga hamnar i livsstilskriminalitet tror han att man först måste förstå varför – och då behöver man lyssna.
– Vi måste prata med dem. Om vi ens ska få göra det måste vi bygga en relation till ungdomarna – och då måste vi finnas i de miljöerna.