Under folkmordet i Indonesien 1965-1966 dödades uppemot en miljon människor, anklagade för att vara kommunister. 40 år senare, när regissören Joshua Oppenheimer började filma det som skulle bli dokumentären "The act of killing", firades de delaktiga i massakern fortfarande som hjältar.
På plats i Indonesien intervjuade Joshua Oppenheimer varenda gärningsman han kunde hitta, driven av ett slags inre tvång.
– Jag visste att det inte fanns några andra bevis än vad de här åldrande männen kunde berätta för mig, de var de enda vittnena. Alla som kom i deras väg blev mördade och kan inte berätta för oss vad som hände, säger Oppenheimer.
I dokumentären "The act of killing" närmar han sig gärningsmännens vittnesmål genom att låta dem iscensätta sina handlingar i valfri filmgenre. Resultatet blir en surrealistisk blandning av detaljerade beskrivningar av verkliga mord och Hollywoodfilmversioner av desamma, där gärningsmännen ömsom spelar offer och ömsom förövare.
Såg foton från Abu Ghraib
En kort tid efter att Oppenheimer påbörjat sitt arbete med filmen började foton inifrån fängelset Abu Ghraib i Irak att cirkulera. Oppenheimer såg bilder på den leende amerikanska soldaten Lynndie England med en naken fånge i koppel, och kände igen den bekymmerslösa och närmast stolta attityd han mötte hos gärningsmännen i Indonesien.
– Jag insåg efter hand att deras skryt över hur många människor de mördat både var en konsekvens av samhällets syn på det de gjort, men också ett sätt att övertyga sig själva om att deras fruktansvärda handlingar var heroiska.
"The act of killing" är inte i första hand ett försök att ta reda på vad som verkligen hände. Joshua Oppenheimers lojalitet är riktad gentemot nuet. Genom att närma sig ofattbara handlingar via förövarnas vittnesmål vill han ställa diagnos på vår samtid.
– Vi kan inte förstå dödandet enbart genom att prata med överlevare. Vi måste skildra mördarna, det är bara de som kan berätta för oss varför människor gör sådana här saker, hur de går till väga och hur de lyckas leva med sig själva efteråt. Först då kan vi börja forma ett samhälle där handlingar som de här är otänkbara i framtiden.
Inga monster
Frågan vi ska ställa oss är inte vilka monster som kan begå ofattbara grymheter som de i Indonesien, enligt Oppenheimer. Det vi behöver ta reda på är vad som kan förmå en människa att begå monstruösa handlingar. Att undvika att skildra förövare av rädsla för att mänskliggöra dem är otänkbart, närapå omoraliskt, menar han.
– Vi lever i ett samhälle där vi gör allt vi kan för att undvika att se det mänskliga hos förövaren och det hindrar oss från att se vår potential att själva bli förövare. Under vilka omständigheter hade vi gjort samma sak?
Samtidigt understryker Oppenheimer det ansvar som vilar på filmare och konstnärer som låter gärningsmän komma till tals. Under de åtta år som han arbetade med "The act of killing" kom han nära några av filmens huvudpersoner. För att inte förlora sin riktning och bli manipulerad behövde han hela tiden påminna sig om de oerhörda brott de hade begått.
– Vi får aldrig riskera att förklaringar till det som hände blir till ett rättfärdigande av förövarnas handlingar.
