Östgöta Correspondenten är den senaste i raden av lokaltidningar som har lagt ner sin kulturredaktion. Förra året gjorde de fyra Bonnierägda Hälsingetidningarna samma sak när den dåvarande kulturredaktören gick i pension. Och i oktober i år meddelade norska Dagbladet att tidningen går vidare utan kulturredaktör.
Det finns dessutom risk för att trenden fortsätter, enligt Anna Roosvall, professor i media och kommunikationsvetenskap vid Stockholms universitet.
– I och med att det händer i flera nordiska länder och eftersom det är flera fall i Sverige ser det ut som en ökande trend, som vi får hoppas ger upphov till en debatt som sätter stopp för det, säger hon.
"Mer pluralistiskt"
Tillsammans med forskarna Kristina Riegert och Andreas Widholm har Anna Roosvall i boken "Kulturjournalistikens världar" visat hur kulturredaktioner i åratal har krympts och slagits samman. Digitaliseringen och ett större fokus på snabb rapportering gör också att kulturjournalistikens särdrag riskerar att suddas ut: eftersom det inte bara är "nyheter om kultur".
Anna Roosvall har i sin forskning visat att kulturjournalistiken skapar bredare förståelse av samhällsfenomen, exempelvis efter terrorattackerna i Paris och Köpenhamn 2015. Medan nyhetsjournalistiken främst beskrev skeenden tog debatten plats på kultursidorna, och där fanns andra tendenser än på ledar- och opinionssidor.
– Dels fanns mer idéhistoriska och filosofiska kontexter, dels ett väldigt levande språk. Det handlade också om att det var mindre polariserande och lite mer pluralistiskt på kultursidorna. Man använde väldigt många olika kontexter, kulturella men också många geografiska – det var en stor värld som kom fram, säger Anna Roosvall.
Hon pekar på att "rent kulturmaterial" som recensioner också spelar en viktig roll vid sidan av kulturdebatten. De olika delarna korsbefruktar varandra.
– Det skapar en politisk-kulturell offentlighet som är viktig för att förstå samhället.
Som sociala medier
Kulturskribenten Gunilla Kindstrand, som tidigare har varit kulturchef i storkoncernen Mittmedia, vet hur tufft lokaltidningarna har det – och eftersom kulturen ofta är organiserad för sig är den också tyvärr lätt att skära i, säger hon.
Hon jämför med de gamla liberala idealen där lokaltidningens kultursidor hade ett självklart och starkt medborgarvärde – och framhåller att en skicklig kulturskribent bjuder in sina läsare till ett djupare sätt att betrakta och delta i samhället.
Men att redaktionerna inte värderar kulturmaterialet lika högt längre beror också på att synen på läsarna har förändrats, tror hon.
– Förr fanns en idé om att en läsare skulle kunna överraskas och ta del av material som han eller hon inte visste sig vara intresserad av. I dag adresseras publiken mer förutsägbart och bekräftande. Den har tilldelats en roll som alltmer liknar de social mediernas ”följare”.
Stefan Jonsson, författare och professor i etnicitet vid Linköpings universitet, ser samma tendenser och anser att det är kortsiktigt att offra kulturmaterialet.
– I kulturjournalistiken får vi det som höjer sig ur nyhetsflödet och sätter ihop det hela till en sammanhängande och meningsfull bild. Där skapas mening, debatt, diskussioner, nya argument men också nya visioner och nya idéer, säger han och efterlyser tvärtom fler initierade och kunniga röster.
"Minskad förståelse"
Utvecklingen för kulturjournalistiken går hand i hand med en minskad förståelse för kulturens betydelse i hela samhället, hävdar Stefan Jonsson, som har skrivit boken "Den otyglade skönheten" om just kulturens grundläggande betydelse.
– 200 år tillbaka i tiden har diskussioner om konst litteratur och idédebatt varit en grundpelare för det demokratiska samhället, säger han och lägger till:
– Om inte medier är intresserade av det tyder det på en bloggifiering – att vi tror att vi kan förstå samhället genom att ha en löpande bloggrapportering som att allt vore en enda pågående olyckshändelse.