Lasse Åbergs självbiografi, eller "bildografi" som han kallar den på grund av ett rikt antal teckningar och fotografier, börjar från början. Metodiskt, humoristiskt och med sammanfattningar inför varje kapitel tar "Lasse Åberg: Samlade fragment ur ett spretigt liv" avstamp i en lycklig barndom i den idylliska, nybyggda stadsdelen Fredhäll i Stockholm.

Nedsjunken i en soffa på det egna museet Åbergs museum i Bålsta berättar han dock om en mindre lycklig händelse i barndomen, kanske den enda: När han var fyra år fick han tillbringa två månader på sjukhus med misstänkt scharlakansfeber, utan sina föräldrar. På 1940-talet fick mammor och pappor inte vara med vid långvistelser på sjukhus.

Det påverkade den lille Lasse Åberg.

– Jag kände att "fan grabben, nu får du klara dig själv". Det är nog därför jag är en ensamvarg. Huvuddelen av min tid har jag alltid skrivit och tecknat. Om man bortser från några intensiva film- och musikperioder är det ju det jag gör. Går ju hemma och skrotar, funderar, skriver och tecknar, säger han.

Roa mig själv

Skrivandet och tecknandet har, förutom en magisterexamen i grafisk formgivning från Konstfack, bland annat resulterat i böcker och manus till sju långfilmer. Lägg där till otaliga tv-program, ständigt i den lågmälda humorns tjänst.

– Allt jag har gjort har jag först och främst gjort för att roa mig själv, sedan för att roa andra. Jag är ju ingen Lars Norén direkt, även om många säger att han var jävligt rolig, säger Åberg.

Det mesta i Lasse Åbergs yrkesliv verkar gått som på räls. Stämmer det med verkligheten?

– Jo, det har ju gått bra. Det kan jag inte sticka under stol med. Jag uppskattar ju att folk har uppskattat det jag har gjort. Jag brukar kokettera lite och säga att jag har ett stort konstnärligt problem: att folk förstår mig, säger Åberg.

Goofy

Med figurer som Trazan Apansson i kultförklarade "Trazan och Banarne" och förstås Stig-Helmer Olsson i "Sällskapsresan"-filmerna i slutet av 70- och början av 80-talet blev Lasse Åberg superkänd. Hur kändes det egentligen att plötsligt bli både framgångsrik och uppskattad?

– Det handlar ju inte om mig som person. Ungarna gillade Trazan när den serien gick, och Stig-Helmer har folk tagit till sitt hjärta. Det är inte jag, utan de här figurerna och den här världen som jag har skapat. Fast visst, i Stig-Helmer lade jag in en del av mig själv. Jag ser ju lite goofy ut, så det var lätt att göra den gubben.

TT: När man läser din bok slås man av att mycket i din karriär verkar vara styrt av slumpen. Måste man ha en stark självkänsla för att våga agera på de slumpmässiga tillfällena?

– Har du läst boken "Tärningskastaren"? Hela livet är ju så. Jag är både feg och modig. Alltså, jag bangar ju inte för saker och det tyder kanske på en viss brist på självkritik. Men jag har också triggats av att jag är väldigt nyfiken.

TT: Och hur visar sig fegheten?

– Jag var naturligtvis livrädd när jag gjorde min första film. Det var vånda och ångest. Men... det blev lättare och lättare för varje film och till slut var jag nästan som en riktig filmregissör.

Stå i kön

Lasse Åberg är på museet i stort sett varje dag. Nu är han dessutom aktuell med boken samt en julkonsert med Janne Schaffer, och har inga planer på att gå i pension.

– Förhoppningen är att det ska bli som det blev för Matisse, att man får knyta fast pennan i handen på mig innan jag ramlar omkull en dag, säger han och fortsätter.

– Och ramlar omkull, det gör ju folk omkring mig nu. Fy fan vad folk har tuppat. Ardy Strüwer, Sven Melander, Svante Grundberg, Kim Anderzon, Jon Skolmen, Bosse Jonsson, det är inte klokt alltså, det är som att det har gått en artistpest. Det känns ödesmättat, det känns som att man står i kön på något sätt.