I "Tyrannens tid" berättar Magnus Västerbro om Sveriges ur-trauma – det är berättelsen om slutet på vårt rikes "fornstora dar", om hur lilleputtlandet i norra Europa, som mot alla odds blev en stormakt, gjorde allt för att så förbli genom ett hopplöst krig. Det är berättelsen om Karl XII och hans tid – men främst är det, som alltid hos statareättlingen Magnus Västerbro, berättelsen om folket, om drängar, pigor och backstugusittare som fick lida av kungens nycker.
– Det är den samhällsgruppen som min släkt kommer ifrån. På sätt och vis skriver jag om min egen släkthistoria. Jag hade inte varit greve på ett slott om jag levt förr i tiden Jag hade varit en backstugukärrings son som fått pesten, svultit ihjäl eller skickats ut i ett krig och dött i difteri under en marsch i Polen.
Så var det – endast en bråkdel av alla som tvingades ut i Stora nordiska kriget (1700–1721) fick återse sitt hem. Alla visste vad det betydde att bli soldat och somliga blev galna när de blev inkallade. Magnus Västerbro berättar om en bonde som först lyckas undkomma krigstjänst, men sedan likväl inkallas. Han bränner ned sin gård, skjuter sin fru och ändar sedan sitt eget liv.
– Det är förvisso ett extremfall, mer vanligt var att man högg av fingrar eller en hel hand för att slippa kriget. Det är svårt att inte bli berörd.
Upplagt för Västerbrofejden?
Få svenska kungar är så omdiskuterade som Karl XII – till och med Voltaire skrev en bok om honom. När han kritiseras är det många som osäkrar sina revolvrar. Strindbergsfejden 1910 är det mest kända bråket, men så sent som 2005 blev det gruff när Ernst Brunner utmålade honom som psykopat i boken "Carolus Rex".
– Brunner var lite väl vild, det blev ju löjligt. Jag har försökt skildra Karl XII mer nyanserat, även om jag beskriver honom som en tyrann vars högmod och vilja resulterade i att landet utarmades och folket led, och som envist fortsatte att utkämpa ett meningslöst krig mot allas vilja.
Magnus Västerbro har ingen lust att bråka om vem Karl XII egentligen var. Samtidigt räknar han med att vissa nog lär bli arga på hans bok.
– Det finns många som är väldigt pålästa och som anser att all kritik av Karl XII är historielös. Man behöver på inga sätt vara knäpp för att hävda det. Man kan argumentera för att han var en tidstypisk härskare, eller en upplysningsman som ville skapa en bättre värld genom att peka med hela handen. Men det är lite väl förskönande.
Magnus Västerbros magnum opus
Magnus Västerbro slog igenom 2018 med boken "Svälten". Allt förändrades över en natt och läsarna fick även upp ögonen för hans bok "Pestens år" som hade publicerats 2016.
Att just "Svälten" slog, tror Magnus Västerbro, handlade om tajmning; den kom efter den rekordvarma sommaren och i samma veva började man på allvar tala om klimatkrisen.
– Sedan dess har jag kunnat vara författare på heltid. Det är en dröm som har gått i uppfyllelse. Jag har aldrig haft några andra drömmar.
Magnus Västerbros historieintresse föddes i tidiga tonåren. Då var det som så ofta krigiska stormakter som lockade: Romarriket, Alexander den store, Brittiska imperiet, Tyskland under andra världskriget – och inte minst Karl XII och hans karoliner.
– Sedan tog intresset andra vägar. Jag blev mer nyfiken på hur människor levde och tänkte förr i tiden, hur de upplevde världen.
"Svårt att gå i gång på Gustav III"
"Tyrannens tid" är Magnus Västerbros mest ambitiösa bok hittills.
– Jag har tänkt skriva den länge. De tidigare böckerna har lett fram till den här boken. Det är kulmen på ett stort projekt. Det känns skönt, men också tomt. Jag är en rastlös person, vad ska jag göra nu?
Ja, vad ska Magnus Västerbro göra nu? Kanske skriva den där biografin över Gustav III som han fick frågan om att författa.
– Nej, biografier är ofta begränsade i formen. Jag har även väldigt svårt att gå i gång på Gustav III och hans tid. Jag förstår inte kulten kring honom. Det är något med den där tiden som jag har svårt för. De hade så löjliga kläder.
Kanske är det dags att ge sig i kast med en historisk roman igen? Han gjorde ett försök för ett par år sedan, då skrev han fiktion utifrån den sanna historien om en förlupen svensk i 1700-talets Sydafrika.
– Jag bottnade aldrig riktigt i den historien. Men jag skulle gärna ge mig på fiktionen igen och släppa loss lite mer. Det vore skönt att kunna ha ett friare förhållande till mina källor än vad jag har nu.