– Jag gör min sista stora turné medan jag fortfarande kan stå på benen, medan jag fortfarande kommer ihåg låtarna, medan jag fortfarande kan sjunga och medan jag fortfarande kan höra applåderna, säger han.

Nu gäller det att få tillbaka den hårda huden på fingertopparna igen genom flitigt nötande på gitarrsträngarna – pandemin har för 75-årige Wiehe inneburit den längsta perioden utan framträdanden sedan han började uppträda som 16-åring.

Han ser fram emot en turné som börjar i norska Bergen i februari och sedan fortsätter vidare genom Norge och Sverige för att avslutas i Danmark.

Handlar om ensamhet

Men han har inte varit overksam under tiden i ofrivillig coronaisolering – den 26 november släpps Mikael Wiehes nya album "Den siste mohikanen" och redan nu i veckan släpps första singeln från det kommande albumet.

— Jag känner mig ibland som den siste mohikanen. Jag företräder politiska åsikter som det inte är lika många som delar med mig nu som för 50 år sedan. Jag har färre vänner i livet, säger Mikael Wiehe och syftar på att många nära vänner har gått bort.

Han säger att han känner sig lite ensam och att detta är vad skivan till stor del handlar om.

— Det finns till och med en låt om pandemin, där man också blev ensam. Det låter sorgligt, och det är det kanske, men lite hoppfullt är det alltid emellanåt.

Han tar emot i sin jobblägenhet nära Triangeln i centrala Malmö, där väggarna är täckta av foton från den långa musikkarriären. Här trängs tavlor, musikinstrument på rad, böcker och skivor. Han gissar att han skrivit ungefär 300 låtar och processen liknar han vid odling.

Sår och skördar

Han börjar med att så – det är då han ser filmer, läser böcker, diskuterar med vänner och reser. Så småningom växer det upp sångidéer. Ibland börjar det i en melodi, ibland i en text och vid lyckliga tillfällen kan de komma tillsammans.

— Musiken kommer ofta mer av sig själv, medan texten är ett hårdare arbete.

Skörden, det är när de bästa låtarna ska sållas fram och finslipas. Efter det är det höst – och tomt i skallen, beskriver han. Men det kommer alltid en vår igen.

Kanske tar den här processen längre tid nu när han är äldre, men han kan inte se framför sig att han skulle sluta skriva nya låtar, för idéerna kommer bara till honom. Det är inget han riktigt styr över.

Ville utforska

På nya skivan samarbetar han med keyboardisten Erik Hjärpe, som brukar turnera med Jason Timbuktu Diakité och bandet Damn!

– Jag sökte efter något som jag kände att jag ville utforska lite grann och det tycker jag att jag kunde göra tillsammans med Erik. Jag har ett behov av att känna att jag ger mig ut på någonting som jag inte riktigt vet hur det blir.

Den politiska glöden finns kvar, men har tagit sig andra former med åren. En 75-åring har kanske inte samma ungdomliga iver som en 20-åring, konstaterar han.

— Man har också förhoppningsvis kunnat tillägna sig ett gäng erfarenheter genom livet som gör att man inte tycker exakt samma, säger han och citerar Jan Myrdal:

– Ibland måste man ändra åsikt för att behålla en ståndpunkt.

Beundrar Greta Thunberg

Kamp mot högerextremism är en högaktuell fråga, anser han, liksom att svenskarna hittar ett sätt att sträcka ut en hjälpande han till dem som av olika anledningar söker skydd här, trots att Sverige inte kan ha öppna gränser. Naturen och miljöfrågan har aldrig varit i Wiehes fokus, men han uttrycker stor beundran för de ungdomar med Greta Thunberg i spetsen som driver på klimatrörelsen.

— Den kampen som de för kommer också vi, deras föräldrar, att ha nytta och glädje av — och våra barnbarn.

Å ena sidan säger han att det turnéliv han ägnat sig åt i nästan 60 år är beroendeframkallande, å andra sidan att han vill sluta innan åldern och hälsan tvingar honom. Han har många gånger på senare år fått frågan hur han orkar turnera.

– Det är ren glädje, det är ingen ansträngning alls. Nu har det gått ett och ett halvt år, så nu är jag lite nervös. Men min kloka hustru säger: "Det har du alltid varit inför dina längre turnéer, det kommer att gå bra också denna gången".