Som kulturpolitisk talesperson övertar Alexander Christiansson därmed också sin företrädare Bo Bromans plats i riksdagens kulturutskott. Tidöavtalets och den svenska kulturpolitikens mångåriga princip om att politiken ska hålla armlängds avstånd och inte påverka kulturens innehåll behöver preciseras, enligt Christiansson.

TT: Är det en politikers uppgift, tycker du, att bestämma vilka utställningar ett museum ska visa?

– Om det uppstår väldigt provokativ konst som strider mot mina värderingar är det klart att jag måste kunna ha en åsikt. Det är inte riktigt samma sak som att bestämma. Men det här är svårdefinierat och något som jag framgent kommer att lägga mycket tid på att definiera för Sverigedemokraterna, så att vi som parti och inom ramen för Tidöavtalet, och Tidöpartierna, har en gemensam syn på vad detta innebär.

TT: Hur ser du på situationen i Kalmar där din partikollega lokalt ville stoppa sagostunder med dragqueens på biblioteket?

– Det var ett bra exempel, jag upplever ibland konsten som ideologiskt styrd och då har jag som politiker en skyldighet att tycka till när det gäller användningen av skattemedel. Jag tycker inte att det är något märkligt i att ha en åsikt som han hade i det här fallet.

TT: Ska politikerna ha rätt att stoppa verksamheten?

– Har väljarna valt en politik som man står för så tycker jag att man kan ha rätt att tycka till. Här blir det en mix, du har skattemedel som ska finansiera något som jag som politiker inte står för och jag kan tycka att man har rätt att gå in och ha åsikter – jag sträcker mig dit så länge.