Klockan är 16 i Kiev. Museichef Fedir Androshchuk sitter på sitt kontor på Nationalmuseum för Ukrainas historia. Om ett par timmar, när arbetsdagen är över, promenerar han hem genom staden. För några månader sedan tog arbetsdagen aldrig slut, i februari tillbringade Fedir Androshchuk natt efter natt på museet tillsammans med de kollegor som var kvar i Kiev.
– Allting var väldigt osäkert. Vi visste inte om ryssarna skulle ta staden, om museet skulle plundras eller träffas av en raket. Vårt mål var att montera ned hela utställningen, säger han.
Med delar av personalen inkallad i militärtjänst tog arbetet nästan en månad, men nu är samlingarna nedpackade och trevåningsmuseet ekar mer eller mindre tomt. Men inte riktigt.
Ut på gatorna
Nationalmuseet skildrar Ukrainas historia från forntid till nutid, därför är det centralt för museipersonalen att försöka dokumentera det händelseförlopp de befinner sig i. När ryssarna lämnade Kiev gav sig Fedir Androshchuk och hans kollegor ut på gatorna.
– Slagfältet fanns fortfarande kvar. Vi arbetade mycket i fält under en period, forskare och arkivarier samlade in vapen, uniformer och dokument som ryssarna lämnade efter sig.
Materialet resulterade i den pågående utställningen "Invasion". Några av de föremål som visas har bokstavligen sökt sig till museet.
– En morgon hittade vi två kulor på golvet i en av utställningssalarna. Vi hörde inte när de gick genom fönstret, så det måste ha skett under natten.
Motvikt mot propaganda
Nationalmuseet ligger på en höjd, på vad som benämnts som platsen för Kievs födelse. Här finns Ukrainas första tegelkyrka och rester av vikingatida kammargravar, av samma typ som i Birka utanför Stockholm. Med samlingarna i malpåse håller museet i stället visningar av omgivningarna.
Människor som lämnat Kiev har så sakteliga börjat återvända och Fedir Androshchuk märker av en längtan efter historia.
– Jag tror att kriget väcker tankar om kultur och identitet, folk söker sina rötter. Det är därför det är så viktigt att museer fungerar i den mån det går.
I mitten av juni öppnade en utställning i Moskva som skildrar det ryska imperiets födelse. Enligt Fedir Androshchuk finns det stora skillnader mellan rysk och ukrainsk historiesyn.
– I Ryssland är museer ett redskap för propaganda, säger han.
– De används för att rättfärdiga det de gör med hjälp av historien. På något sätt måste vi motarbeta det och erbjuda ett annat perspektiv.
Som ett led i det arbetet öppnade nyligen utställningen "Europeiska Ukraina. Mazepas tid" i en av Nationalmuseets filialer. Kosacken Ivan Mazepa kämpade i slutet av 1600-talet för att Ukraina skulle bli självständigt, under svenskt protektorat, i stället för att vara en del av det ryska imperiet.
– Ukraina har som mål att bli en del av Europa och det är intressant att visa på Ukrainas och Europas gemensamma historia under forntiden, säger Fedir Androshchuk.
Alla pengar till vapen
Utställningsverksamhet är endast en del av arbetet på ett museum. En annan del består i att konservera föremål, gå igenom samlingar och att digitalisera artefakter. Få ukrainska museer är digitaliserade och rådande situation gör arbetet angeläget.
– Just nu är det extra viktigt om man föreställer sig det värsta scenariot. Då är digitalisering det enda sättet att bevara föremålen till eftervärlden.
För att hålla museer, teatrar och konserthus öppna och upprätthålla ett aktivt kulturliv krävs resurser. Packning och förvaring av ömtåliga föremål innebär nya utgifter för landets museer. Ukrainska kulturarbetare har därför vädjat till omvärlden om hjälp.
– Just nu går alla pengar i Ukraina till vapen för att skydda landet. Det läggs inga pengar på kulturen, så vi gör mycket ideellt. Vi behöver alla resurser vi kan få, säger Fedir Androshchuk.
Nordiska museet i Stockholm finns bland dem som hörsammat uppmaningen. Museet startade i våras en insamling dit privatpersoner, föreningar och företag kan bidra för att rädda Ukrainas kulturarv.
