Allt är sig likt i kulturministerns arbetsrum – bara ministern är ny. Annars har Jeanette Gustafsdotter fria händer att göra rummet till sitt eget, ändra möblemanget och byta ut konsten på väggarna i rummet i Kulturdepartementets lokaler på Drottninggatan i Stockholm. Men den första månaden på posten har annat prioriterats.
– Vi befinner oss fortsatt i en pandemi, varenda minut måste gå åt till åtgärder för kulturen, och andra områden. Dessutom är verken som hänger här inköpta under pandemin för att stötta konstnärer. Det känns bra att de hänger här, säger hon.
Kulturens återstart ser i dagsläget ut att dröja ytterligare, det som annonserades som återstartsstöd har fått byta namn till krisstöd och extra pengar har fått skjutas till igen, men Jeanette Gustafsdotter hoppas att stöden snart ska kunna byta etikett.
Kultur till hela landet
Vad hänger då på väggarna? Jeanette Gustafsdotter får ta fram en fusklapp. Med tiden lär hon dock bli mer än bekant med rummets konst, särskilt eftersom den socialdemokratiska kulturministern siktar på att bli kvar längre än till nästa val.
– Jag tror att framtidens stora utmaningar kommer att vara desamma som i dag, att få ut kulturen till hela Sverige och att visa på dess betydelse i samhället. Det här är diskussioner som aldrig tar slut, debatter som man aldrig får tröttna på att ta.
Att man ska ha rätt till kultur oavsett var man bor är en av hennes hjärtefrågor. Jeanette Gustafsdotter vet vad hon pratar om, säger hon. Ministern är uppväxt i Furulund, ett litet samhälle utanför Lund, där biblioteket var kulturens fyrbåk för henne.
– Jag tänker på mina egna barn som har växt upp i Stockholm, vilka möjligheter de har haft. Jag tror att det har format mig att växa upp i ett mindre samhälle.
Jeanette Gustafsdotter har även formats av sina föräldrar, båda två födda på 1920-talet och en generation äldre än hennes kompisars föräldrar. Hennes pappa var faktor på ett tryckeri och mamma var hela sitt yrkesliv trogen det som då hette Televerket.
– De fick börja jobba när de var 13 år, fast de kanske velat studera vidare. Samtidigt fick de förmånen att leva i ett samhälle som öppnade upp, där vi i Sverige fick det väldigt bra. Det var mamma och pappa som gjorde att jag blev socialdemokrat.
Öppen för kritik
Jeanette Gustafsdotter hamnade i hetluften och fick kritik redan sin första vecka som minister, då ett uttalande om musik och kriminalitet tolkades som om hon ville utreda kopplingen mellan gangsterrap och gängkriminalitet. Hur tänkte hon där?
– Jag tänkte det jag sa, att vi ska följa med i debatten. Men att vi skulle utreda musiken? Aldrig. Det finns inte i min sinnesvärld. Om någonting leder till brott, oavsett vad, då har vi ett rättssamhälle vars uppgift det är att ta hand om det.
Hon är inte rädd för kritik. Skulle företrädaren Amanda Linds kanske mest högljudda kritiker Jonas Gardell eller någon annan kulturdebattör anse att Jeanette Gustafsdotter har gjort fel, då hoppas hon också att hon får höra det.
– Hur ska jag annars lära mig att göra rätt? Om jag har gjort fel, och det ligger något i det, då ska jag bemöta det på bästa sätt. Annars kanske jag får säga tvärtom.
– Jonas Gardell var förresten klasspappa i samma klass som jag var klassmamma.
Hela folkets kulturminister
Allt är sig likt i kulturministers arbetsrum – bara bördan på skrivbordet är ny. Kaffekoppen är ny i rummet den också, den med trycket "Bibliotek" och ett hjärta. Hon har haft den i närmare tio år och den har följt med henne på varje jobb som hon har haft under tiden.
Jeanette Gustafsdotter säger sig gilla skrivbordsarbete, att nörda ned sig i en tung rapport, men hon gillar också att gå på bio, teater och konserter. Som kulturminister tror hon sig kunna representera alla i hela landet, åtminstone lite grann.
– Jag tycker om både dansband och opera, och jag läser kioskvältare såväl som tunga Nobelpristagare, och jag grät när jag såg den nya "Utvandrarna" på bio. Det egna kulturintresset är väldigt brett, så för mig känns det lätt att företräda alla.