Första meningen i Sara Lundbergs kritikerrosade bok ”Glömdagen” innehåller en personbeskrivning av en mamma. Hon är pojken Noas följeslagare genom hela berättelsen. "Glömdagen" (Mirando Bok) är egentligen en saga om Noa, vilket Sara Lundberg markerar genom att låta honom vara i bildernas förgrund, men i texten beskrivs nästan Noas mamma mer än pojken själv.
Mammans stress är monstret i sagan, det lyckliga slutet är kravlöst: ”I morgon gör vi ingenting”, säger mamman och Noa kan äntligen i lugn och ro bygga med sina klossar. Men ändå är det något som skaver. Varför får inte Noa vara huvudperson i sin egen berättelse?
Också i Emma Virkes och Joanna Hellgrens ”Min mamma är snabbare än din” (Lilla Piratförlaget) skymmer föräldrarna sikten för barnens perspektiv. I boken jämför två barn sina mammors superförmågor och tävlar om vilken förälder som kan komma snabbast till hämtningen. Men varför skulle två förskolebarn fantisera om sina frånvarande föräldrar när de kan bygga torn med bästisen eller obekymrat leka i sandlådan? För mig framstår sagan som en drömbild skapad av vuxna för att lindra sitt dåliga samvete över att behöva lämna barn på förskolan. Är inte det onödigt narcissistiskt?
Vårdnadshavare är förstås i centrum av barnens liv, den första anknytningen de gör som små. Men när barn börjar utforska världen, på gården, förskolan eller fritidsaktiviteter skapas nya band. Nya relationer att förstå och bevara. I ”Min mamma är snabbare än din” överskuggas vänskapen av mammorna.
I Barnboksprovningen från Svenska Barnboksinstitutet gör litteraturforskarna Tuva Haglund och Malin Nauwerck en genomlysning av hur olika föräldraskapet skildras i barnlitteratur från 2021. När barnens omsorgsgivare inte kan hantera sin roll får andra vuxna gå in och stötta, men ofta utkrävs också en form av acceptans av barnet. I många barnböcker som rör allvarliga ämnen söks en slags förståelse hos barnet för förälderns situation. Mot denna dramaturgi bryter Frank Furus och Linda Bondestams prisade bok ”Ni är inte min mamma” (Berghs förlag). Här tvingas i stället läsaren att ”acceptera att barnets sår inte alltid kan läka”, skriver forskarna.
I många bilderböcker finns (som en kontrast till litteraturen som rör svåra ämnen) en återkommande beskrivning av det goda föräldraskapet. Det symboliseras av den lugna, trygga lässtunden tillsammans med föräldern. En mindre önskvärd föräldraroll har den vuxne som slött ser in i sin mobil i stället för att uppmärksamma sitt barn. Den onda mobilen versus den goda boken. God natt-sagan har blivit en idealbild.
Barnböcker skrivs av vuxna för barn, och på så sätt kommer den vuxnes perspektiv alltid att skina igenom – även i den mest barncentrerade litteratur. Men vad skulle hända med barnlitteraturen om vuxenkollektivet kunde släppa lite på det dåliga samvetet kring små otillräckligheter i föräldraskapet? Skulle vi då slippa att barnböcker befläckas med hämtningsstress och vardagliga föräldrabekymmer som barnen helst obekymrat skulle strunta i?
I ”Glömdagen” finns en epilog som helt skiljer sig från tidigare avsnitt. Sara Lundberg lämnar sina vanligtvis realistiska målningar och skissar i stället guldstänkt utan begränsningar. Ett gyllene diadem byter ägare och hittar nytt hem i en efterberättelse som bara kan utspela sig i barnets fantasi, fri från vuxenvärldens ursäkter och förklaringar. Mer sådant, tack!
