Jag är barnsligt förtjust i sydkoreanska draman. Det startade med succéserien ”It’s okay to not be Okay” (2020). Varför? Jo, för seriens isdrottning är en barnboksförfattare! Det finns till och med rysliga barnböcker som merch till serien.
Det är bitvis rätt blodigt i "It’s okay to not be okay". Gränsen till när en scen övergår i fysiskt våld är rätt låg i många sydkoreanska draman. Plötsligt står hjälten med blodig näsa och ett gäng att slåss ned. Det är sådant som händer även i de mest sockersöta, romantiska serier.
Men välregisserade Netflix-följetonger som ”Start-Up”, ”Crash Landing on You” och "It’s Okay to Not Be Okay" är en lätt bris i jämförelse med "Squid Game". Jag varnar mina vänner för "Squid Game" utan att ha sett serien. Varför skulle jag? Den verkar bara innehålla meningslöst våld (ja, jag hör att det låter som videovåldsdebatten). Jag ser "Squid Game" till slut, på lunchen när det är ljust ute. Regissören Hwang Dong-hyuk har sagt att seriens succé delvis beror på att spelen/lekarna är lätta att förstå. För mig är det karaktärerna Seong Gi-hun (Lee Jang-jae) och Kang Sae-byeok (Jung Ho-yeon) som fångar. Utanför spelarenan är de redan utspelade, så varför inte spela ett spel?
I oktober står det klart att "Squid Game" är Netflix mest tittade serie genom tiderna. Därefter börjar flera medier rapportera om barn som leker Squid Game-inspirerade lekar, men det är svårt att hitta någon ursprungskälla till påståendena. De flesta medier refererar till varandra. Journalisten Jack Werner säger i Medierna i P1 (23/11-21) att ”hysterin är ju i massmedia och inte någon annanstans.”
Bara några dagar senare skickar rektorn på en låg- och mellanstadieskolan i Uppsala ut mejl om Squid Game-inspirerade lekar på skolgården. Den klassiska leken Grönt ljus har fått inslag av maktspel. Elever låtsasskjuter andra elever.
I debatten om hur sociala medier-klipp påverkar barn finns redan färdiga roller. Skolor reagerar. Vårdnadshavare förfäras. (Trots att till exempel TikTok har 13-årsgräns. Varför installera appen till barn som inte når upp till mediets åldersgräns?) En hel del barn märker inget. Och Jack Werner försöker lugna moralpaniken i media.
Maktlekar har ju funnits i alla tider. Jag säger bara Herre på Täppan.
Enligt Uppsalarektorn stoppas alla lekar med maktinslag på skolgården. Efter två dagar har den udda lekvarianten slutat förekomma på skolan.
Rektorn har själv inte sett "Squid Game". Han gillar inte ”sådan våldsestetik”. Men ändå gör Netflix-serien succé. Varför?
Jag vill dra en parallell till ungdomsthrillern ”Förvildade” (Wild Girls) av Rory Power. Boken har beskrivits som en feministisk ”Flugornas herre”, en klassiker alltså. Bara det att den är så morbid. Jag har svårt att se förbi de äckliga beskrivningarna om kroppar som blöder och en ny ryggrad som växer fram. Det dystopiska mörkret gör det svårt att falla in i spänningen och romantiken.
I en recension från studenttidningen The Central Trend får jag en nyckel till boksuccén: ”Bilderna är så grafiska att det känns som att titta på tv.”
Våldsskildringar inom kulturen är inget nytt. Men när våldet tecknas inför en okänd kuliss kan det väcka ett större intresse. När thrillern förflyttas till ett flickinternat och dystopin till en lekplats blir det plötsligt spännande – och vi får svårt att blunda för scenerna som egentligen borde vara för obehagliga.