Många känner till författaren och illustratören Gunilla Bergström (1942– 2021) genom Alfons Åberg. Hennes första Alfons-bok, ”God natt, Alfons Åberg!”, kom ut 1972.
Bland de födda på 70-talet ryser många fortfarande vid tanken på en annan gigant inom barnkulturen, Staffan Westerbergs SVT-program ”Vilse i pannkakan”. Men för mig, som började titta på barn-tv lite senare är det de mörka scenerna i Alfons Åberg som än kan ge mig kalla kårar längs ryggraden. Varför? För att som barn är det lätt att leva sig in i Alfons Åbergs värld. I Alfons-böckerna är alltid barnperspektivet främst.
Det finns inga spöken, tänker Alfons Åberg i ”Vem spökar, Alfons Åberg?” från 1983. Sagan slutar lyckligt med ett par viftande lakan. Men jag minns att jag inte helt litade på slutbilden. Kanske fanns där ett spöke ändå? Rysligt var det i alla fall.
I filmatiseringen av ”Spöket och odjuret” har Alfons Åberg slagit ”en som var mindre”, lillkillen. Det kom blod från hans näsa. Det Alfons Åberg gjort är så fel och fruktansvärt att det får en att må illa. Gunilla Bergström stannar inte vid offret, hon låter i stället läsaren följa med Alfons Åberg, uppleva hans skam och ånger. Alla fula känslor.
Ibland kan jag tycka att Alfons Åberg är slarvigt tecknad. Han liksom glider lite genom livet, precis som sin pappa. Men även de som svävar fram möter motstånd, i små konflikter, små missförstånd, bus och gräl. Det är vardagsberättelserna som läsaren får ta del av i Alfons.
Som vuxen fick Alfons Åberg en ny betydelse för mig.
När ett barn växer upp kan det ibland visa sig att de sociala färdigheterna och de kommunikativa förmågorna inte följer ”normalkurvan”. Min gudsons tal utvecklades sent, men hans kärlek till Alfons Åberg-böckerna kom tidigt.
Det är genom mitt fadderbarn Willes autistiska stämma jag upplevt Alfons Åbergs böcker på senare år. Han kan dem allihop. Från start till slut. Varje ord har han inkorporerat och gjort till sina.
En del kanske skulle tycka att han rabblar dem, men det är inte så. Han läser rappt, sedan ser han upp, tittar mig i ögonen. Frågar med kroppsspråket: ”Hänger du med? Då kör vi vidare!”
Att älska ett barn med en funktionsnedsättning är inte helt enkelt. Det visste Gunilla Bergström. Hennes erfarenhet av att vara i en familj med ett barn med funktionsvariation blev inspirationen till rimsagorna om Bill och Bolla. Första boken i serien fick 1979 Elsa Beskow-plaketten. Själv tyckte Gunilla Bergström att dessa sagor var hennes största gärning, trots att Alfons-böckerna översatts till över 35 språk och varje år lånas av runt en miljon läsare i Sverige.
Jag vet inte exakt varför Wille är så förtjust i just Alfons, men det finns ett lugn i böckerna som tycks hjälpa honom att varva ned när hjärnan går på högvarv. Eller så kanske han bara slukas av berättelsen – och struntar i allt omkring sig.
Wille, är till skillnad från Gunilla Bergströms dotter, en person som kan se dig djupt i ögonen. Han har visat mig vad kärlek egentligen handlar om. Det kan vara att säga ett ”Hej”, att ta varandra i hand och dela en saga tillsammans. Det är gott så, behöver inte vara mycket mer.
Hur som helst vill jag tacka Gunilla Bergström! För den brygga och bro dina sagor byggt – och för stunder av skräck, oro, skratt och lycka jag upplevt till dina böcker. God natt, Gunilla!