När Sogand Sasanpour efter studenten lämnade hemstaden Borås för juridikplugg i Stockholm fick hon efter några år lägenhet på Södermalm – den gamla arbetarstadsdel där gentrifieringen nu i början av 2000-talet hade kommit i gång på allvar och där allmännyttan såldes ut i rekordfart och bostadspriserna steg lika fort.

Men mitt i smeten fanns som i en märklig glänta ett kvarter som stack ut både vad gällde arkitektur och invånare; kvarteret Linjalen – ofta skymfat genom att kallas "skamfläck" och beskrivas som ett stycke miljonprogram dumpat i innerstaden.

Sogand Sasanpour bodde alldeles i närheten och tankarna kretsade allt oftare kring Linjalen – inte minst kring de "skumma personer" som rörde sig där, för att citera vad en lokalpolitiker sade när kvarteret häromåret fick en omdiskuterad upprustning.

– I dag representeras Stockholms innerstad av en viss typ av människor, av sådana som som kan unna sig ett bröd för 120 kronor – men det är inte hela sanningen. Det finns öar i staden där det bor andra människor, säger Sogand Sasanpour.

Ingen renodlad diskbänksrealism

Det är dessa stockholmare som hon har velat ge en röst i romanen "Hennes söner" – en historia om en annan sorts innerstadsbor, om fru Darija och hennes make, men mest om deras tonårssöner; bröderna Kim och Frank – allra mest om lillebror Kim.

– Jag hade lagt märkt till en snällhet som finns hos vissa personer. Jag började fundera kring vad som krävs – och inte – för att en person ska kunna vara genomgod. Det var så Kim uppstod. Frank och Kim är bröder och lika – men de är samtidigt olika. Kim använder sina händer för att rita, Frank använder dem för att slåss.

Trots att romanen handlar om ungdomskriminalitet, drogmissbruk och lågavlönade knegare möts inte läsaren av någon renodlad diskbänksrealism. Men så är Sogand Sasanpour också influerad av ryska författare som Dostojevskij och Gogol – som trots att de lite slarvigt ofta kallas realister var lika mycket romantiker. Inte minst det absurdistiska hos Gogol har satt sina avtryck hos debutanten.

– Jag blev väldigt tagen av novellerna "Näsan" och "Kappan" där allvaret inte utesluter en lekfullhet. Jag tycker om den sortens berättelser som trots sitt allvar också är en saga eller dröm. Det är nog svårt att läsa min bok på en helt realistisk nivå.

Gammal slang möter ny

Tonårsgrabbarna Kim och Frank är udda figurer inifrån och ut och de har därtill ett egendomligt språk: en blandning mellan modern slang och gammalt söderkisnack; bröderna låter ungefär som en mix mellan Dogge Doggelito och Jerry Williams.

– Jag ville komma åt det där långsamma och otydliga som finns i äldre söderslang.

"Hennes söner" är en syskonhistoria men Sogand Sasanpour själv är ensambarn uppvuxen med sin mamma. De kom till Sverige från Iran när hon var mycket liten.

– Syskon var inget som jag saknade under uppväxten. Växer man upp ensam med bara en förälder så bli det en speciell relation. Men som vuxen har jag tänkt mer på det. Syskonen är ju det som är kvar av ens ursprungsfamilj när föräldrarna gått bort.

Men romanen är också berättelsen om fru Darija, om kvinnan som en gång skrev dikter och som i ungdomen upplevde passionerad om än destruktiv kärlek, men som efter ett halvdant giftermål och flytten till Sverige har förvandlats till en sotig isklump av besvikelse, ilska och förfelat liv. Varken maken eller sönerna når fram till henne.

"Finns inte bara ett Stockholm"

Sogand Sasanpour är en författare som gör mer än att bara berätta en historia. Hon blev försvarsadvokat för att ge röst åt dem som inte har någon, för att vara den som står stadigt jämte en när det blåser – ett patos som går igen också i boken.

– Det finns något i rollen som försvarare som går bortom juridiken. Som försvarare träffar man människor som man annars aldrig skulle träffa. Man får en förståelse för saker även om man inte försvarar själva gärningen. Saker slutar att vara svart och vitt.

– Jag känner en stor kärlek till Stockholms innerstad, men det finns inte bara ett Stockholm. Alla har sina problem, även medelklassen, och man ska inte slåss om misären. Men det finns ju folk som har det svårt på riktigt, och de kanske borde få mer plats. Vi får inte tröttna på att ta till oss andras problem bara för att det inte är våra.