Det finns en arbetsuppgift som deckarförfattare missar

En god vän tycker att jag ska skriva en deckare på domstolsspråk. Alltså berätta hela historien i torra juridiska termer. Jag säger inget, men helt ärligt jag tycker inte ens att idén känns ”så där”.

Hur skulle en roman på domstolsspråk se ut? UNT:s deckarexpert Per Johansson är inte övertygad om idén.

Hur skulle en roman på domstolsspråk se ut? UNT:s deckarexpert Per Johansson är inte övertygad om idén.

Foto: TT

Deckare2022-04-09 06:59
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

En spänningsroman skriven på ”juridiska” skulle visserligen garanterat sticka ut ur mängden, men det finns ju fler sätt att göra det. Efter alla deckare och förundersökningsprotokoll från riktiga brott som jag har läst har jag insett en sak: det finns en ovärderlig arbetsuppgift i mordspaningsarbetet som deckarförfattaren nästan alltid missar – nämligen förhörsledarens. I regel slutar det ju med att x antal bevis presenteras varefter mördaren grips. Men i verkligheten händer det oftast redan efter hundra sidor, översatt i bokmått. För oavsett om åklagaren har lösa indicier eller konkreta tekniska bevis i fickan vill man förstås ha ett erkännande också innan det är dags för rättegång.

Jag ser framför mig en bok där handlingen presenteras i dialog mellan förhörsledaren och den misstänkta. Vi får följa den skickliga kriminalarens sofistikerade lightversion av ”good cop — bad cop”. Hur hen skapar förtroende hos den misstänkta för att i rätt ögonblick plötsligt dra åt tumskruvarna och slå hål på mördarens lögner.

Om det fungerar? Ja, oftast! Men den boken får någon annan skriva. Jag har tillräckligt många halvfärdiga manus i lådan redan.

Per Johansson är frilansjournalist, manusskribent åt podcasten Svenska Mordhistorier och har tidigare varit kriminalreporter.