Emma Hamberg (Piratförlaget)  

Emma Hamberg slog igenom på bred front med "Rosengädda, nästa!" 2018. Det omslaget bygger på collageteknik och en blandning av fotografi och animation och har en anonymiserad tjej som springer på ett fält. Den ser alltså ut precis som man förväntar sig att en feelgoodroman ska se ut. 

Men storsäljaren från 2021, “Je m'appelle Agneta”, som med sin Matisse-inspirerade illustration genast får mig att betrakta boken som något med högre kvalitet. “Resten av allt är vårt” från 2020 har en abstrakt bakgrund och ett skarpt typsnitt i smakfulla, genomtänkta färger. Även “Late Bloomer” från 2019 är tilltalande. Estetiken här för tankarna bort från tanken om slit- och slänglitteratur. Det signalerar att det här är böcker med längre livslängd än en till två månader.

Jojo Moyes (Printz)

Hur känner man igen en roman av Jojo Moyes? Omslaget. Formgivarna har hittat en välfungerande formel med en avriven boksida. Typsnittet är återkommande och ofta ställt i en smakfull, vinröd färg. Det är ett fotografi, men det är sammanhängande och vi är besparade den förvirrande collagetekniken som ofta känns som en spoiler i sig. 

Jojo Moyes böcker ger ett lugnt och tryggt intryck – och egentligen är det väl precis de känslorna som feelgood vill inge läsaren. Inte ett stort disco med blinkande lampor, som majoriteten av de svenska omslagen kännetecknas av. 

Enhetlighet är nyckeln, och Jojo Moyes böcker är just det. De senaste böckerna påminner om svenska utgåvorna av Elena Ferrantes romanserie om väninnorna i Neapel. Ett framgångskoncept helt klart.

Marian Keyes engelska utgåvor (Penguin Books)

Typsnittet är snarlika på svenska och engelska. Men de engelska utgåvorna av feelgood-drottningen Marian Keyes böcker är tusenfalt snyggare än de svenska. 

De engelska utgåvorna har en enkel illustration och namn och titel är presenterade i lagom stor teckenstorlek. Ofta har man gjort ett medvetet färgval – en lugn blå, gul eller lila accentfärg till en vit bakgrund. Sparsmakat, enkelt och lätt att känna igen. 

De svenska utgåvorna har mycket större titel och namn. Ofta ett fotografi och en skrikig färg som chockrosa eller orange. För mig är det obegripligt att man inte bara har behållit de engelska omslagen, eller hittat en lika sparsmakad svensk motsvarighet. De engelska böckerna ser odödliga ut, de svenska ser ut att ligga i en bananlåda på loppis och kosta fem kronor.