– Jag ville göra allt på en gång, jag behövde en bra anledning att göra film. Så jag skrev en roll som jag kunde göra och som jag också kunde regissera, säger hon till TT via Zoom från Paris.
Resultatet blev ”Vår i Paris”, en berättelse om en 16-årig flicka som möter och blir förälskad i en 30-årig man. Men det är inte en film om en äldre man som utnyttjar en naiv ung flicka, de två har inte sex, de kysser inte ens varandra.
– Det är en fantasi. Hon är mera förälskad i själva idén än i honom, konstaterar Suzanne Lindon.
Kända föräldrar
Hennes föräldrar är två av Frankrikes mest hyllade skådespelare, Vincent Lindon och Sandrine Kiberlain, och Suzanne Lindon konstaterar att detta självfallet har influerat henne.
– Jag har ju sett film och teater från det att jag var liten, så att bli skådespelare har känts väldigt naturligt för mig. Konstigt nog har jag aldrig varit på några filminspelningar, och det var bra, för nu blev min egen inspelning den första jag var på. Så jag kände inte att jag borde göra på något speciellt sätt, jag kunde göra lite vad jag ville, nu när jag var boss, säger hon.
Men att vara "boss" är inte viktigt, framhåller Suzanne Lindon sedan.
– Jag hade ett väldigt bra filmteam, många var unga, vi hjälpte varandra. Själva skådespeleriet var det enkla, då kände jag mig fri. När vi sedan sade ”bryt” och jag skulle se vad vi hade filmat, det var då det verkliga jobbet började.
"Kändes helt naturligt"
Hon skrev manuset när hon var 15 och har sedan dess planerat för sin film. Att gå tillbaka några år och försöka att hitta sitt 16-åriga jag var inga problem.
– Det kändes helt naturligt, att gå tillbaka och föreställa mig vem denna unga kvinna var. Det fanns de som var yngre än jag på inspelningen, och vi delade många minnen, som till exempel den där udda känslan när man blir trött på att umgås med jämnåriga. Och visst finns det drag av mig själv i huvudpersonen, mer än att hon också heter Suzanne.
”Vår i Paris” var uttagen till 2020 års Cannesfestival, den som inte blev av, men bara det att den blev uppmärksammad var en hedersbetygelse.
– Nu har jag idéer kring vad jag vill göra härnäst, men jag känner mig inte riktigt redo att börja tänka på dem än.