Billie Holiday är just nu föremål för två olika filmer, dels dokumentärfilmen "Billie", dels spelfilmen där Andra Day gestaltar sångerskan. Regissören Lee Daniels tycker inte att det är konstigt att Holiday hamnar i fokus just nu.
– Arvet efter henne är oerhört viktigt. Det var hon som kickade i gång medborgarrättsrörelsen, säger han till TT.
Billie Holiday levde mellan 1915 och 1959 och räknas som en av USA:s största blues- och jazzsångerskor genom tiderna. Hennes protester mot landets rasism gjorde att myndigheterna ständigt förföljde henne och inte minst utnyttjade hennes drogberoende. Hennes inspelning av ”Strange fruit”, om hur svarta lynchade kroppar hängde från träden i södern, blev mycket kontroversiell.
– Hon blev aktivist trots att det inte var meningen. Hon ville tala om de svarta och om deras situation. Hon föddes på en bordell, hon blev våldtagen när hon var tio, hon hade inget att förlora. Hon ville skildra sanningen. Hon var en ärlig kvinna som äntligen får den uppskattning hon förtjänar.
"Tampats med missbruk"
Lee Daniels menar att Billie Holiday genom sitt handlande banade vägen för Malcolm X och Martin Luther King.
– Om denna svarta bisexuella kvinna kunde stå upp för det som är rätt på 50-talet, då måste vi i dag stå upp för det som är rätt. Jag har alltid känt mig dragen till henne, till det råa hos henne. Och jag har också tampats med missbruk.
Egentligen har inte mycket ändrats sedan 50-talet, hävdar Daniels.
– Rasismen är densamma i USA i dag som den var för 50 år sedan. Skillnaden är bara att den i dag är mer sofistikerad. Man säger inte längre nigger i ansiktet på mig. Men man säger det bakom min rygg.
– Men vi kommer inte att lösa någonting i min livstid, och inte under mina barns livstid. Och det gäller inte bara vita, det gäller också svarta. Vi har tränats till att tro att det är vårt fel.
Osäker på ärligheten
Flera svarta regissörer, skådespelare och filmer som ”The Trial of the Chicago 7” och ”Ma Rainey´s Black Bottom” finns med bland årets Oscarsnomineringar. Men Daniels ser på det med en stor dos cynism. Även om svarta artister just nu har framgångar, även om rasismen debatteras inte minst på kultursidor, är han osäker på ärligheten i det.
– Nu kommer det filmer om och av svarta. Vi är i ropet just nu. Men det finns inte enda svart boss på ett enda filmbolag. Så länge det är så, händer det inte tillräckligt. De har tränar oss att tro på osanningarna. Det är som en sprayflaska, det finns i luften – de behöver inte kalla mig nigger för att behandla mig som en.