Steget mellan multimiljondollaraction i "No time to die" och underfundig Wes Anderson-komedi kan tyckas långt. Och i en Zoom-intervju konstaterar Léa Seydoux att hon alltid anpassar sig till den regissör hon arbetar med.
– Jag har en stark överlevnadsinstinkt. Jag är som ett djur, säger hon och skrattar.
– När jag arbetade med Kechiche och gjorde ”Blå är den varmaste färgen” ville jag bli en Kechiche-skådespelare. När jag arbetade med Wes ville jag bli en Wes-skådespelare. Jag försökte hitta deras takt, deras rytm.
På bara några år har Léa Seydoux blivit den definitivt hetaste av alla unga franska skådespelare. Sitt internationella genombrott fick hon med den kontroversiella Cannes-vinnaren ”Blå är den varmaste färgen”, sedan dess har hon uppmärksammats inte minst för att hon i två Bond-filmer har spelat Bonds kärlek Madeleine.
– En Bond-brud brukade vara ett sexobjekt, men inte minst Daniel Craig bidrog till att ändra på det. Madeleine är stark, på många sätt Bonds jämlike. Hon är inte en Bond-kvinna såsom de var förr, då de bara var där för att tillfredsställa Bonds sexualitet. Madeleine är mycket mer intressant och komplex.
Skrevs för henne
Sin första roll för Wes Anderson gjorde hon i ”The grand Budapest hotel”. Det var en liten roll, den i nu bioaktuella ”The French dispatch” är större, och hon tror att Anderson skrev den direkt för henne. Filmen är en hyllning till journalistiken, den berättas i ett ofta halsbrytande tempo, och i en av sekvenserna är Seydoux med som nakenmodell.
– Allra först är hon helnaken, hon blir objektifierad, hon är någon som ska väcka begär. Men sedan tar hon på sig sin uniform, och kontrasten mellan nakenhet och kläderna ger henne så mycket makt. Det är hennes beslut. Hon är tuff och sårbar samtidigt. Jag älskar den kontrasten.
När hon spelar in en nakenscen vill Léa Seydoux alltid se vad som filmats för att kunna godkänna det i efterhand.
– Så vad som syns på vita duken, det är mitt beslut, säger hon.
"Kan vara oroande"
Wes Anderson är känd för sin speciella, mycket medvetna stil, vilket ger skådespelarna mindre möjligheter att improvisera och känna frihet. Seydoux tycker att detta ibland kan vara bra.
– Om det är begränsningar så kan man hitta frihet i det. Om det bara finns möjlighet att göra en sak, då måste man hålla sig till det som är skrivet. Vissa regissörer vet inte vad de vill, det kan vara oroande, det gör jobbet svårare.
Hon arbetar mest i hemlandet Frankrike och framhåller att ”jag är väldigt fransk men jag känner inte att jag tillhör något land”.
– Jag älskar att arbeta överallt, att jobba på engelska, att filma i USA. Jag tillhör filmen, jag känner mig bekväm med att arbeta med allt och överallt. Filmen är mitt hem.